Det är med en aning vemod i bröstet jag summerar den gångna säsongen i längdskidor. Konstigt egentligen. Charlotte Kalla, Stina Nilsson, Ebba Andersson och de andra damerna har ju sett till att det blivit en enda lång framgångssaga. Svenska medaljer i samtliga damlopp under OS säger det mesta om deras insatser.
Vår norrbottniska stjärna Charlotte Kalla må vara veteran i sammanhanget, men hennes hunger känns fortfarande som en tonårings. Hon vill ständigt utvecklas och bli bättre – något hon har lyckats med. Det Kalla visade upp innan och under OS är bland det bästa jag sett henne göra.
Avslutningen på säsongen blev inte lika lyckad för Kalla, men ändå tillräckligt bra för att hon ska gå in i stundande hårdträning med stort självförtroende. Det lovar gott. Får hon till ytterligare en felfri försäsong kommer hon att ge Therese Johaug och de andra stjärnorna en ordentlig match nästa vinter.
Så långt, så bra.
Samtidigt så är det många svenska åkare som så uppenbart har sjungit på sista versen ute i spåret den här vintern – och det har märkts. Veteranerna Anna Haag och Emil Jönsson har slitit ont hela året och i lördags avslöjade paret inte helt oväntat att de avslutar sina landslagskarriärer. Hatten av för allt de har gjort under det senaste decenniet. Marcus Hellner, som inte har inte fått till det alls i vinter, har hintat flera gånger om att slutet mycket väl kan vara här. Daniel Rickardsson, Teodor Peterson och Ida Ingemarsdotter är andra som inte har velat lämna några besked om framtiden. Och som sjunger på sista versen åkmässigt. Alla nämnda tillhör samma generation som Charlotte Kalla – men hon är den enda som fortfarande känns hungrig på nya segrar.
Det svenska längdlandslaget står inför en generationsväxling som kan komma att märkas under flera år, framför allt på herrsidan. Om Hellner, Rickardsson, Jönsson och Peterson alla saknas framöver är det upp till Calle Halfvarsson att leda herrarna framåt. Tro mig, det kan han göra. Han besitter en enorm potential. Men måste få hjälp, framför allt mentalt. Halfvarsson måste börja tro på sig själv, tänka positivt och leva i nuet. Kanske ett telefonsamtal till Kallas personlige coach Thomas Nilsson vore på sin plats. Kopplingen till Piteå Elit, där Nilsson är verksam, finns ju redan där via sambom Jennie Öberg.
Samtidigt kan det hända grejer även bland ledarna i landslaget. Vallachefen Urban Nilsson har inte skrivit något nytt kontrakt ännu, detsamma gäller för förbundskaptenen Rikard Grip. Samtliga A-landslagstränare står faktiskt utan kontrakt just nu.
Jag hoppas att det svenska skidförbundet ser möjligheten som nu har uppenbarat sig. Plötsligt har man ett gyllene läge att göra väl behövliga förändringar på ledarsidan. Jag kräver inte på något sätt att Rikard Grip lämnar sin post, han är en skicklig kapten som gärna får fortsätta över VM i Seefeld. Däremot kräver jag att förbundet anställer minst en kvinnlig A-landslagstränare. Det är ju rent av pinsamt att ett landslag – som dessutom drivs framåt av kvinnliga åkare – inte har en enda anställd kvinna på ledarsidan. Hur är det ens möjligt 2018?
Till er som nu kommer dragandes med snacket om att kvinnor tycker det är tuffare att vara på resande fot, har det kämpigare att kombinera ett världscupjobb med ett mammaliv och därför väljer bort landslagslivet säger jag bara: Marit Björgen. Och Kikkan Randall. Och Aino-Kaisa Saarinen. För att nämna några.
Anna Haag berörde detta i en intervju med Expressen för några dagar sedan. Där nämnde hon bland annat Johanna Ojala, skidtränare och SVT-expert, som en lämplig tränarkandidat för A-landslaget. Ojala, i sin tur, har sagt till samma tidning att intresse finns.
Johanna Ojala är ett perfekt namn för landslaget. Utbildad tränare på Gymnastik- och Idrottshögskolan, har arbetat på skidgymnasier både i Torsby och Östersund och är numera en hyllad tekniktränare i det norska proffsstallet Team Leaseplan Go.
Ett givet samtal för landslagschefen Johan Sares att ringa.
Varför är detta då så viktigt? Jag snackade faktiskt med Charlotte Kalla om det här redan 2013 då hon efterlyste fler kvinnliga tränare.
Hon poängterade att det blir stor skillnad när det finns kvinnor i ledarstaben. Inte lika grabbigt, sa hon.
Som samhället i stort alltså. Dags att tänka jämställt även inom skidförbundet. Visa att ni är ett landslag i tiden.