Det såg mer ut som en arktisk expedition än en tremil på OS. Vinden hoppsparkade åkarna längs med upploppet, snednackade kämpade de sig genom polarstormen i Nansens fotspår och plötsligt dök hon upp.
Ljuset från Tärendö.
Revolutionen.
Ni minns väl hur det var? ”Billan” Westin kunde klämma sig in på en topp tio-plats i världscupen med vinden i ryggen, sen kom Antonina Ordina med sina ryska rötter och hjälpte till på en marginellt högre nivå. Svenska skidframgångar var det gott om.
Men inte på damsidan.
Ur den traditionen, med den historiken, dök det plötsligt upp en monstertalang från byn vid bifurkationen och började rada upp JVM-medaljer. Jag gjorde den första – vad jag vet – längre intervjun med Charlotte Kalla sommaren 2006 efter att hon tagit guld, silver och brons i slovenska Kranj. I huset på Mellanvägen fick jag se de snidade träugglorna från tävlingarna i Pajala, JVM-medaljerna och höra berättelsen om när farfar lärde henne att åka skidor. Sedan dess har jag för NSDs läsares räkning följt Charlotte Kalla på SM, VM och olympiska spel. Jag har sett henne svettas i Rovavaaras skugga, i sluttningarna på Södra Berget, från tunneln i Torsby till de kaukasiska bergen, jag har följt henne till vallabodar, skidtunnlar och elevhemskök. Jag har sett henne jubla i Holmenkollen, Piteå, Sotji, Sundsvall, Sjusjön, Ruka, Falun och Gällivare. Hennes aktiva karriär har i mångt och mycket sammanfallit med min egen och det går inte att komma ifrån att jag kände en viss sorg över att se henne trycka sig över ett vindpinat upplopp framför folktomma läktare på ett pandemisargat mästerskap.
Det här var hennes sista OS-lopp.
Det borde varit en större begivenhet.
Charlotte Kalla har tagit nio OS-medaljer, tretton VM-medaljer, sju JVM-medaljer och närmare åttahundra SM-guld. Hon är en av de största idrottare som Sverige och Norrbotten någonsin sett. I ett och ett halvt decennium har hon levererat toppresultat i en omgivning som innehållit några av de bästa åkare som längdsporten någonsin haft.
Ändå vill jag hävda att guldmedaljerna bara är Charlotte Kallas näst största åstadkommande.
Fråga Frida Karlsson. Fråga Jonna Sundling. Fråga vem som helst av nuvarande och blivande landslagsstjärnor vad som varit den absolut viktigaste inspirationen under deras karriärer och ni kommer att få ett entydigt svar.
Charlotte Kalla skapade inte bara sin egen karriär där, mellan granarna längs elljusspåret i Tärendö. Hon skapade, som framgångsrika idrottare ofta gör, sina egna efterträdare – och som hon skapat dem. Svenska längddamer (och ni kan vara helt lugna för att hon inspirerat ett par skidskyttedrottningar från Svensbyn också) tog ett OS-guld, två OS-silver och ett OS-brons i Peking – och beskylls för att ha misslyckats. Den verkligheten, den kravbilden, är Charlotte Kallas främsta arv till den svenska skidsporten, till hennes efterträdare.
Under den där första intervjun sommaren 2006 berättade Kalla att det var omöjligt för henne att kliva upp på morgonen, se sig själv i spegeln och tänka ”världsmästare”, att hon sagt åt sina kompisar att slå henne om hon någonsin blev så dryg.
Jadu, Charlotte. OS i Peking blev inte vad du hoppades på. Du blev inte bara bäst i världen – du blev bäst någonsin och du förändrade sättet som vi journalister, publiken och de aktiva själva ser på svenska skidåkningsdamer. När du tittar dig i spegeln framöver hoppas jag att du kan tänka lite på det. Utan att någon slår till dig.