Det sägs att Finland är världens lyckligaste land. Men allra gladast är nog en Kalixbo. Eller två.
Lars Öberg har bevittnat Emma Ribom ta sin första seger i världscupen i Ruka.
Mungiporna går från öra till öra på Öberg. Han springer och daskar folk på ryggen, skriker ut sin glädje och det ser ut som att han knappt vet vart han ska ta vägen när han plötsligt kastar sig över en reporter i mixade zonen bara för att få krama om någon.
Vi spolar bandet en vecka framåt. Nu har hon gjort det igen. Emma Ribom har nu två raka sprintsegrar i världscupen, den här gången i Lillehammer.
– Jag är inte förvånad. Men kul att hon får bevisa för sig själv att det inte var en tillfällighet i Ruka, säger Lars Öberg.
Det gick inte att ta miste på glädjen i Ruka – hur var det nu?
– Det är minst lika stort. Det här är ingen engångsföreteelse och det är nog psykologiskt viktigt för henne att få visa det också.
Den här gången var inte Lars Öberg på plats i Lillehammer, som han var i Ruka i sin roll som längdchef i Svenska Skidförbundet. Då fick han dela glädjen med sin mångåriga adept.
– Han har varit min ungdomstränare (i Kalix SK). Han har jag varit med tisdagar och torsdagar i många år och det är häftigt att kunna dela det här med honom också, sa Emma Ribom själv efter sin första seger i Ruka.
– Det var så otroligt stort. Dels att få dela det med henne, dels med hennes föräldrar som jag känner väl och som också var på plats där. Det fälldes en liten tår där måste jag säga. I dag var jag inte på plats, så nu blev det lättare att hantera känslorna, men det var minst lika roligt i dag, säger Lars Öberg.
Han har ju sett 25-årige Riboms utveckling under många år. De har haft många kvällar tillsammans på skidstadion i Djuptjärn, Kalix.
– Hon kom in i min träningsgrupp när hon var 12-13 år, så det har blivit många klubbträningar tisdagar och torsdagar och en del läger när hon var junior. Jag minns hur hon tidigt kom och gav feedback, i synnerhet när det hade varit ett extra hårt pass kom hon med positiv feedback om träningen. När andra tyckte att det var lite väl många intervaller så fick man ofta positiv feedback av Emma istället. Att hon hade potentialen såg man tidigt när hon var målmedveten, ambitiös men samtidigt ödmjuk för att det är en tuff sport.