Charlotte Kalla har en egen teori om varför kvinnor slutar med längdåkning. ”Kvinnor är mer konsekvenstänkande och funderar mer på vad det gör att inte ha en lön under så här många år av mitt liv. Vad kommer det att göra med pensionspengar och tryggheten?", säger hon.
I förra veckan gick Charlotte Kalla ut i en film på sin Instagram och uppmanade kvinnor, födda mellan 1975 och 2006, som tävlar eller har tävlat i längdåkning att berätta om sina upplevelser. Varför har de fortsatt att åka eller varför har de slutat?
Det handlar om ett projekt i skidförbundets regi som ska ta reda på varför så många tjejer slutar att tävla och vad det går att göra åt det.
– Vi vill ju få så många som möjligt att fortsätta sin skidsatsning så långt in i karriären som möjligt, säger Charlotte Kalla.
Det börjar med enkätundersökningen som Kalla uppmanade att kvinnor att anmäla sig till. Efter det väljs några ut för djupintervjuer i början av nästa år och senare ska det presenteras en rapport. Det är sammanlagt nio personer som är med i projektgruppen, bland annat Kallas förra landslagskompis Ida Ingemarsdotter.
Några av hypoteserna som gruppen har är att tjejer främst slutar vid två tillfällen: när de ska ta steget från ungdom till junior och från junior till senior.
Det märks att Kalla verkligen brinner för det här ämnet och hon säger att hon redan nu skulle vilja ha resultaten.
– Framför allt är jag nyfiken på vad det är som har motiverat de som har fortsatt att satsa. Vad är det som har inspirerat de att lägga ner den tiden? Lika nyfiken är jag på de som inte valde att satsa lika länge som jag har gjort. Hur har deras upplevelse varit fram till nu?
Gruppen har också några idéer om varför tjejer slutar tidigare.
– Det är ju lite tufft från gymnasieålder till att man blir senior. Har man inte framgångar och kommer med i en landslagsgrupp där man får läger, finns det en verksamhet ute i skiddistrikten och i klubbarna? Och man inte tar sig in på ett skiduniversitet, finns motivationen där?, säger Kalla och fortsätter:
– För det kanske handlar om att medan ens gymnasiekompisar som går vidare och studerar eller går ut i arbetslivet, kanske det innebär att du behöver flytta hem till mamma och pappa som 21-åring. Hur känns det liksom? Vad gör det med ens självbild att behöva gå bakåt i utvecklingen? Eller är kärleken så stor till idrotten att man känner: ”sak samma nu satsar jag. Jag är beredd att göra det här några år”?.