Inför stafetten så var laguttagningen – där Maja Dahlqvist fick sista sträckan – det som mycket av fokus låg på.
Det skulle visa sig att något helt annat som grusade Sveriges guldchanser.
Kalixfostrade Emma Ribom på första sträckan var kanske den svenska som motsvarade förväntningarna på bästa sätt.
Sedan kom bakslagen.
Det var på andra och tredje sträckan där Ebba Andersson och Frida Karlsson skulle skapa tid ned till de andra lagen som det inte var bra nog. Andersson låg med utan att kunna skapa lucka istället tappade hon mot de tre andra lagen efter ett fall och ett stavbrott. När Karlsson gick ut så hade hon tid att ta igen och det gjorde hon.
Men när Ingvild Flugstad Östberg trampade gasen i botten så kunde Frida Karlsson inte följa och hon tappade massor.
Karlsson låg efter målgång ordentligt utslagen (igen) i målfållan.
När det kommer till diskussionen om laguttagningen så visade det sig att den var av underordnad betydelse.
Maja Dahlqvist skulle ha en lucka att försvara – det fick hon – men det skulle inte vara en lucka ned till fyran i loppet. Dahlqvist gjorde annars det hon var ditsatt att göra nämligen vinna en spurtuppgörelse.
Att någon expert säger att det var starkt att ta ett brons håller jag för urbota dumt.
Att Sverige som enorma favoriter till guldet inte hade en enda chans att hota Norge på slutsträckan var inget annat än en jättestor missräkning.
Jag vill inte kalla det för ett fiasko för det blev medalj – men ingen i laget kommer titta på medaljen och tänka JAAAAA.
Jag skulle gissa att det inte blir någon jättefest för bronset.
Att det inte var någon speciell feststämning i den svenska kvartetten var ett bevis så gott som något på att laget hade ställt in sig på något helt annat än en bronsmedalj.
Samtidigt så är det väl uppfriskande att det visar sig att inga medaljer delas ut i förtid.
Emma Ribom visade att hon är i världseliten för att stanna ett bra tag och Maja Dahlqvist gjorde vad hon skulle.
När det kommer till Ebba Andersson och Frida Karlsson så fanns ganska mycket i övrigt att önska. De två tillhör världstoppen när det kommer till längre distanser och därför var det helt naturligt också där som Sverige skulle skapa guldluckan.
Inför den avslutande tremilen så vacklar jag.
Jag trodde att det skulle vara ganska givet med två svenska medaljer där – men nu känns det som om att en medalj blir nog så tuff att ta.