Chloé Hansson Holmqvist flyttade till Kiruna på grund av naturen. Nu blir det många timmar i skidspåren och i gymmet.
När Chloé Hansson Holmqvist var 20 år besteg hon Kebnekaise för första gången.
Hon fick mersmak och har sedan dess gett sig på högre berg för varje år.
I fjol var hon på en expedition till Himalaya och klättrade upp för ett 7 000 meters berg. Väl hemma igen var hon sugen på 8 000 meter, men sådana äventyr kostar mycket pengar och hon fick lugna sitt klätterbegär.
– Man får räkna med en halv miljon kronor. Klättertillstånd kostar extremt mycket, även logistiken då man måste vara borta under en längre tid, säger hon.
Tillbaka i Kiruna, där hon bor sedan tre år tillbaka och jobbar som forskningskoordinator på LKAB, kände Chloé att något fattades.
– Jag hade tränat jättehårt i ett års tid för att maximera mina förutsättningar för att nå toppen. Jag gillar hela processen inför ett projekt, att man måste genomföra sina träningstimmar för att öka chanserna att lyckas med målet, så när jag väl kom hem kände jag en tomhet att det var slut, säger hon.
Hennes sambo kom med en idé.
– Jag ville hitta ett nytt projekt och han tyckte jag borde börja med längdskidåkning.
Chloé Hansson Holmqvist hade aldrig stått på ett par längdskidor tidigare, men tog rådet från sambon och testade.
– Jag blev frälst i just stakningen. Då behöver man inte vara jätteduktig tekniskt. Har man en motor, en grundfysik, så kan vem som helst börja staka, säger hon.
Att sätta upp ett mål var självklart för henne.
– Jag anmälde mig till Nordenskiöldsloppet (22 mil). Ska man staka sig igenom världens längsta skidlopp måste man få till träningen och jag tänkte att det blir ett bra projekt för mig.
Du valde det tuffaste loppet från början.
– Jo, jag funkar bra med målsättningar. Jag vill ha något att jobba för eftersom då vet jag att jag lägger ner den tid som krävs för att lära mig skidåkningen. Jag försöker träna 15-20 timmar i veckan samtidigt som jag jobbar heltid. Det är lite utmanade på den fronten, men samtidigt kul.
I somras åkte hon ett rullskidlopp i södra Sverige som öppnade upp oväntade möjligheter.
– Några lag i Ski Classics fick upp ögonen för mig. Danish skimarathon team började följa mig på sociala medier, såg min träning där och tyckte att jag gjorde en rolig satsning mot Nordenskiöldsloppet. De tyckte att jag var lämplig för deras lag som har personer som jobbar heltid och försöker göra en elitsatsning, så för några veckor sedan blev jag medlem.
Ski Classics är en internationell långloppscup med 35 professionella lag och Chloé Hansson Holmqvist gör sig nu redo för en start i januari.
– Planen var att vara med 2024/2025, men redan nu har jag fått frågan om jag kan tänka mig starta i något av Ski Classics-loppen redan den här säsongen. Nu har jag fått ställa om träningen för att formtoppa tidigare än väntat, så jag är redo för en av starterna i början av nästa år. Men jag ska också åka Nordenskiöldsloppet i mars.
Hur tänker du kring att du började åka skidor för ett år sedan och gjort en raketkarriär?
– Det känns surrealistiskt. Under hela våren 2023 satt jag och min sambo och tittade på alla Ski classics-lopp när vi hade långfrukostar. Då kände jag attans att jag inte börjat tidigare. De flesta som tävlar där började åka skidor vid femårsåldern och så kommer jag som började när jag var 29 (skratt).
Har du haft någon tränare som hjälpt dig?
– Jag har faktiskt inte haft någon tränare under året. Jag har försökt att hitta en, men det har varit jättesvårt. Mina arbetskollegor på LKAB har försökt hitta folk att träna mig, alla har varit superengagerade i min skidåkning, men nu har jag tränare i Danish skimarathon team. De bor i Danmark och Schweiz vilket gör att man inte träffas så ofta. Vi brukar höras på videochattar och jag skickar filmer så de kan analysera min teknik. Vi har en dialog jämt och ständigt, men det bli mycket egenträning här i Kiruna.
Vad var det som du fastnade för i skidåkningen?
– Jag tycker om när något är helt nytt för mig och som jag inte behärskar. Jag tycker om hela processen att lära mig hantera det. Hela utmaningen att inte ha stått på skidor alls till att prestera på ganska hög nivå. Jag drivs av extrema utmaningarna och tycker om att pusha mig själv, både mentalt och fysiskt, säger hon och fortsätter:
– Jag tror längdskidåkning, framför allt långlopp som jag satsar på, passar mig bra för jag har inga större problem att mata på timme efter timme. Det är ganska likt en bergsexpedition. Då kan man vara i rörelse i 20 timmar, så det är samma princip. Man jobbar hårt länge, säger hon och konstaterar:
– Det är spännande att se var man har sina bristningsgränser. Jag tror vem som helst kan bli bra på det man tar sig för bara man ställer sig in på att göra jobbet.