Jag går av planen innan träningen ens är slut. Trött. Besviken. Skulle jag verkligen vara så här jäkla dålig? Jag menar, jag hade knappt en passning rätt.
Lacrosse är tydligen inget för en – förvisso bollbegåvad – men otränad, oförberedd nybörjare.
Till mitt försvar hade uppladdningen kunnat vara mer lyckosam.
Det började redan natten innan.
03.30 vaknar jag i ohygglig smärta. Jag vrider och vänder mig i sängen. Ställer mig upp. Nej, det går inte. Jag lägger mig igen och sträcker ut benen. Nej, det går inte. Jag viker in benen. Vad ska jag göra?
Kramp.
Vaden har surnat till ordentligt och det går en minut eller så innan denna hemska upplevelse (du som upplevt det kan bara hålla med om att det inte är kul) börjar ge med sig. Sen är det bara att börja snarka igen, för det har jag fått höra att jag gör.
Morgonen efter reser jag mig igen. Lagom trött, 07.00. En timme till jobb och jag ska köra från Kalix till Luleå. Glöm frukosten.
Vaden är rejält öm och jag frågar mig: Jag som bara stod på rangen och svingade iväg ett par hinkar igår, inte kan jag ha blivit så sliten av det? Nej, jag har förvisso en fysisk form långt under skamgränsen, men förmodligen var det vätskebristen som hade slagit till. Det var hur som helst inte vad jag behövde inför kvällens träningspass. Men samtidigt – nu hade jag något att skylla på. För jag förstod snabbt vartåt det skulle barka.
Innan träningen visste jag ingenting om lacrosse. Jag visste att ”Stifmeister” och ”Oz” spelade det i filmen American Pie och att det hjälpte dem få dejter till high school-balen. Och jag hade sett en match som spelades i hockeyrink på Eurosport (vilket kallas boxlacrosse). Men nu vet jag en del i alla fall. Hur bra tränad man än är – att ha koll på klubban är nyckeln i lacrosse. Klubborna får, förutom att hantera bollen med, användas till att slå på motståndarklubbor och handskar. Man får dessutom puckla på varandra rätt ordentligt med kroppen (för herrar – damer har, likt ishockeyn, färre hårda dueller tillåtna). Det är tio spelare på planen i varje lag, en plan i storlek av en fotbollsplan, med målen på straffområdeslinjerna.
I Sverige finns det, enligt förbundets hemsida, blott tio registrerade klubbar. En av dem är Stil i Luleå.
Philip Johansson tog emot mig på Porsö IP och visade mig in.
– Det här ska nog gå bra, säger han.
Jaja. Johansson var inte bara snäll nog att försöka muntra upp mig – han lånade ut passande utrustning, vilket egentligen bara är en hjälm, ett par handskar, armbågsskydd och en klubba.
Sen visade han mig lite knep innan träningen började. Vi gick igenom grundliga saker. Till att börja med: passa.
Johansson drog iväg en femtonmetersmacka i min riktning. Jag sträckte ut klubban – och håvade in.
– Mottagningarna sitter ju redan, säger han.
Sen passade jag. Rätt ner i backen.
Nåja, att komma undan kulstötartekniken och få en rullande rörelse kräver kanske några träningar. Men vi gick vidare till ett mer passande steg för mig. Ta upp bollen från marken, utan att någon stör. Det var lättare sagt än gjort, men okej. Bollen fick jag upp på klubban.
Då började träningen. En dribblingsövning till uppvärmning. Jag sprang rakt fram, gick ett steg till vänster och föll sedan pladask. Herregud.
Nästa övning: två mot två. Jag fick agera i både anfall och försvar, men jag kände ändå: "Ta mig härifrån – jag gör inte annat än förstör". Stackarna, som skulle försöka bedriva en seriös verksamhet, med mig här.
Så jag frågade:
– Kan jag stå i mål nu i stället?
Visst. Philip Johansson tog mig in i omklädningsrummet igen och bytte om. På med bröstplatta, benskydd, målvaktshjälm och målvaktsklubba (lite större). Och vips – så var jag hemma.
Första skottet hann jag förvisso inte reagera på. Men sen blixtrade jag till.
En chansning med klubban mot första krysset. Och jag tog den. Vilken succé.
Jag må ha varit urusel ute på planen. Men i mål – där kan den sämste gott få stå. Det är känt sen länge och det gick ju även i lacrosse.
– Kan ni gå ut och dra på några långskott då? frågade jag då.
Hybris.
Förvisso någon räddning. Men skottet i bröstet kändes, kan jag lova.
Det sved däremot ännu mer att vara så kvalitativt underlägsen. Så sen fick det räcka.
Nåja. Vill man bli lacrossespelare finns det i alla fall unika möjligheter i Luleå. Stil har både ett herr- och damlag. Damerna blev tvåa på SM den här sommaren.