Kurirens ryttare fattade galoppen

"Du får inte vara rädd. Hästen känner sånt och då blir den nervös".

 

Framför mig står ett djur på 500 kilo.

 

Hur kan man då låta bli att vara rädd när man får höra något sådant?

11 juli 2010 06:00
Mina erfarenheter av hästar har egentligen varit ganska positiva, jag har mest träffat snälla och lugna kusar. Höjdpunkten kom för två somrar sedan då jag ryckte ut i Kurirens tjänst och testade förre stortravaren Scandal Play.

 

Men det finns ett minne.

 

Ett minne från en hästrygg. Och det var inte kul.

 

Som jag minns det utvecklades en lugn "promenad" på banan till en vansinnesfärd utan kontroll. Jag hoppade upp och ner i sadeln och för varje hård studs som höll på att krossa mig var jag övertygad om att jag skulle flyga av hästen. Det jag fruktar mest när jag sitter i bilen på väg ut till Luleå Ridklubbs anläggning är att jag ska behöva återuppleva detta.

 

Hela tiden vet jag dessutom om att jag inte får vara rädd, det har jag fått inpräntat i mig. Är jag rädd kan det gå illa.

 

Så nu är jag rädd för att vara rädd.

 

Men det ska inte synas utåt. Därför har jag lånat ihop kläder värdig en hoppare av rang, när hästen ser mig kommer den tänka "shit, en snubbe med snyggt åtsittande ridbyxor och en Pikeur-kavaj - det här är lugnt". Jag måste påverka det jag själv kan påverka och det ska inte falla på min utstyrsel i alla fall.

 

- Är du nervös? frågar fotograf Andreas Wälitalo mig när vi rullar in med bilen vid ridanläggningen.

 

Ingen ponny
Men det är jag faktiskt inte. Någonstans ser jag framför mig att jag kommer få sitta på en liten ponny. Och då har jag ju varit nervös i onödan.

 

På ridklubben möter vi instruktören Jenny Thorin och jag blir introducerad för Shadow, 17-åringen som hjälpt många oerfarna ryttare under de åtta år han varit där.

 

Det är ingen ponny.

 

Det är en fullstor häst, i mina ögon.

 

- Har du ridit någon gång tidigare? frågar Jenny.

 

- Nja. Jag har hamnat på en hästrygg någon gång, men det kan jag inte kalla för att rida.

 

- Har du galopperat då?

 

- Kanske. Men det var inte heller meningen, och jag hade ingen kontroll.

 

- Det måste du i alla fall göra i dag om du ska hoppa.

 

Sedan går allt ganska fort. Jag ryktar hästen, slänger på en sadel, tar på mig ett skydd för att jag inte ska bryta ryggen, blir tilldelad en hjälm, Shadow blir tränsad - och plötsligt sitter jag på hästryggen.

 

Jag hinner inte tänka så mycket och jag hinner inte bli nervös, jag känner mig ganska avslappnad. När Jenny och Andreas går före mig för att visa vägen till ridplanen sträcker jag på ryggen i smyg, tittar mig omkring och ler för mig själv. Jag rider. Jag kan rida.

 

Först lite gräs
Det 500 kilo tunga djuret är
i mitt grepp.

 

Tror jag - fram till att Shadow bestämmer sig för att fokusera helt på att äta gräs
i stället. Samtidigt som ryggtavlorna på Jenny och Andreas försvinner bort har min 17-åriga kompis startat en lugn tonårsrevolt.

 

Jag tänker på vad jag har lärt mig och försöker jobba med skänklarna. Vad det nu betyder - är det smalbenen? Insidan lår? Äh, jag försöker med allt.

 

Men hästen har inga planer på att sluta tugga gräs.

 

- Kom igen nu Shadow, för fan. "Smack, smack".

 

Min stora förhoppning är så klart att jag ska komma undan utan att någon ser fadäsen. Men innan hästskrället har orkat lyfta på huvudet har både fotograf och instruktör vänt sig om för att se var vi har tagit vägen.

 

MInnena återkommer
Nu har jag inte samma självförtroende längre.

 

Vi skrittar ner till ridplanen och nu är det dags på allvar, första steget är att sätta Shadow i trav. Jag drar ett djupt andetag innan jag sparkar till honom lätt, sedan ökar farten. Och nu kommer minnena tillbaka.

 

Jag hoppar upp och ner
i sadeln helt utan kontroll. Jag studsar hårt mot hästens rygg för varje meter som avverkas på banan och hela kroppen skriker "sluta".

 

Blandat med "aj, oj, aj, shit".

 

Hopplöst läge
När Jenny ser mig börjar hon fundera på om det verkligen kommer bli någon galopp
i dag. Jag försöker hitta rytmen och att jobba upp och ner i sadeln. Men det känns hopplöst.

 

- Ta hjälp av hästen och följ med upp i sadeln, säger Jenny.

 

Men jag studsar bara vidare. Pang, pang, pang, pang.
I ett jämnt tempo i och för sig, men helt utan kontroll.

 

"Rida lätt ... Lätt?! Vem har döpt det till rida lätt?", tänker jag.

 

Jag får direktiv att hålla tag i sadeln med min ena hand men jag sliter upp en rem och det känns som att jag ska flyga av hästen vilken sekund som helst.

 

Men plötsligt börjar det hända saker. Att rida lätt känns helt plötsligt inte lika svårt och berömmet från Jenny gör att självförtroendet ökar.

 

Lätt är svårt
Kanske känner Shadow det också, för nu samarbetar vi bättre. Jag märker att det faktiskt går att känna någon sorts rytm i sadeln då hästen travar runt runt på banan och senare även över liggande bommar.

 

Intensivkursen måste fortsätta och så fort jag känner att jag har känt kontroll i travandet är det dags för nästa moment - galopp. Nu ska Shadow öka tempot ytterligare och det känns naturligtvis
inte tryggt.

 

- Nu ska du få testa att ställa dig upp lite grann, det kallas lätt sits, säger Jenny.

 

Är det något jag har lärt mig under den här dagen så är det att lätt betyder något helt annat än vad det låter som. För mig heter alltså nästa moment svår sits.

 

Men svår sits var betydligt lättare än rida lätt (rida svårt) - och betydligt skönare. Vi rider runt i inhägnaden och det känns faktiskt som att jag vet vad jag gör. Tydligen ser det även ut som det eftersom Jenny går och börjar förbereda hindret.

 

- Du är nog redo att hoppa tror jag, säger hon.

 

Och det är jag. Bring it on!

 

Eftersom jag har lärt mig att galoppera med hästen och svår sits numera heter lätt sits igen är det bara för mig att se till att styra hästen rakt mot hindret. Resten sköter han själv.

 

Hopp och galopp
Taktiken är att vi ska trava runt planen och sedan styra in mot hindret där det automatiskt går över till galopp, hopp och galopp.

 

Då kör vi.

 

Jag rider runt, tar samma vänstervarv som jag gjort ett antal gånger nu och rytmen när jag rider lätt kommer av sig själv. Vi travar efter kanten och nu är det bara en sista sväng innan jag ska styra honom mot hindret. Det närmar sig snabbt och när jag blir ivrig och råkar korta tyglarna lite tror Shadow att vi ska styra bort från hindret. Men jag återtar kontrollen och med några meter kvar till den stora stunden får jag rätt riktning igen och hästen går över i galopp.

 

Sedan Zorro-moment.

 

Vi lyfter över hindret och allt känns som att det går
i slow motion. Shit, vad häftigt.

 

Jag gjorde det.

 

Vi gör om det några gånger till och hindret blir lite högre. 60 centimeter är inte dåligt för en snubbe från Örnäset utan hästrutin.

 

Som på tv
Efter varje gång vi klarat det böjer jag mig fram och klappar honom, som jag sett att de gör på tv. Och det känns bättre varje gång, först under de sista varven känner jag mig säker.

 

Jag blir nästan lite besviken när jag upptäcker att vi är färdiga och att jag inte får rida något mer. När jag har fått koll på hur man gör och jag känner att jag kan samarbeta med Shadow är det riktigt förbannat kul.

 

I bilen på väg hem tar jag fram min mobiltelefon och skickar i väg ett SMS till min sambo: "Vi köper häst och flyttar till landet".

 

 

 

Känns lika mycket ridhus som sommar. Svårt och smärtsamt till en början och inte kul alls, sedan vänder det. Raggningsfaktorn kan vara skyhög för en kille i en värld av tjejer, men med risk att få en dålig stämpel vid för mycket tid i närheten av småtjejer.

Faktorer att väga in

sommar 5

 

svårighet 8

 

raggning 7

 

glädje 8

 

smärta 3

 

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Magnus Tosser 0920/26