Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte lockas in i karusellen där allt roterar kring vad lagen ska göra som sista åtgärd inför de stundande slutspelen. Inget och då menar jag verkligen inget är så lockande som att gräva i högen av tillgängliga hockeyspelare. Jag har ett par minnen från sådana jakter som jag nu ska ge er lite insyn i och dessa uppgifter är inte publicerade tidigare. Detta med omtanke om såväl mig själv som den andra parten i samtalet.
Den första episoden utspelade sig under vintern 2004. På Kurirens gamla redaktion på Stationsgatan blev det många sena kvällar. Efter en metodisk genomsökning av tillgängliga hockeyspelare hade mina ögon fastnat på en back i Vancouver Canucks organisation. Samtal efter samtal nådde jag av en kvinnlig röst som förkunnade att mottagaren av samtalet inte kunde svara och jag var välkommen att lämna ett meddelande. Detta meddelande ledde ingenstans och om det berodde på min engelska eller något annat lämnar jag därhän. Hur som helst så gav jag mig inte. Jag vet inte hur många samtal jag hade ringt när det plötsligt svarade på andra sidan. Det var nästan så att jag tappade tråden. Hur som helst så fann jag mig snabbt och presenterade mig själv som Håkan Stridblom på Kuriren i Luleå, Sverige.
Mannen på andra sidan lät uppriktigt glad över att just jag ringde, det var i alla fall känslan jag fick. Vi pratade lite om ishockey i största allmänhet innan jag ställde frågan om han var på väg till Luleå Hockey. Döm av min förvåning när den då 28-årige backen svarade att det var intressant. Efter några ytterligare frågor så tackade jag för mig och önskade honom välkommen till Luleå om allt gick som förväntat.
Det gjorde det också, men inte utan komplikationer då Canucks organisation blivit lite sura för att samtalet mellan parterna ägt rum utan deras vetskap. Nästa samtal till honom blev inte fullt lika angenämt. Han svarade och när han hörde min svengelska så åkte jag på den värsta hårtorken jag råkat ut för. Det handlade om vart jag hade fått hans telefonnummer till att jag bara förstörde och lite annat. Mäkta förvånad avslutades samtalet utan några artighetsfraser och jag blev sittande som en fågelholk. Vad var det som hände?
Nåväl backen landade i Luleå och jag tog mig med lite olustkänsla till den första träningen som han hade med Luleå Hockey. Smög fram och sa lite försiktigt med utskällningen i minnet hejsan det är jag som är Håkan Stridblom. Den kraftfulle backen tittade på mig skrattade och sa ”Hej det är jag som är Jaroslav”.
Nästa jakt slutade väl inte fullt lika bra, men likt den första så hade jag fastnat på en spelare. Den här gången kommer jag inte hinta om något namn då jag helst inte vill hänga ut någon som jag inte vet vem det är.
Det här var året innan Jaroslav Obsut-affären.
Jag hade ringt i stort sett alla agenter jag kunde komma på och en av dem var så pass snäll att han hade ett namn som kunde vara intressant för Luleå Hockey. Jag tog alla vägar som fanns för att hitta bakgrundsfakta på spelaren och jag höll med hockeyagenten, som dock inte var den aktuella spelarens agent, det var en intressant spelare. Då började jakten på ett telefonnummer och till slut fick jag tag i numret till en man med rätt namn.
Första samtalet slutade i en telefonsvarare precis som det andra också gjorde, men det blev tredje gången gillt. Jag minns att det var en fredag ganska sent på kvällen när svaret kom ”Kuka se on” som betyder vem är det. Jag förstod den frasen trots min bristfälliga finska så jag svarade att det var Håkan Stridblom på Kuriren i Luleå, Sverige. Mannen blev märkligt nöjd med svaret och började prata på en engelska som mera kan beskrivas som en lokal dialekt på hans finska, men vi kom bra överens och slutligen ställde jag frågan.
Är du på väg till Luleå?
Svaret kom blixtsnabbt ”Kyllä” som betyder javisst (ungefär). Grymt nöjd så började jag ställa ytterligare frågor, men svaren jag fick var inte speciellt givande och jag började misstänka att mannen inte var helt nykter. Det visade sig stämma, men vad ännu värre var han var inte en hockeyspelare. Han blev väl bara sugen på en semestertripp till Norrbotten. Vi avslutade det glada men inte så givande samtalet och han lovade att höra av sig när han kom till Luleå. Det har inte ännu hänt.
På måndag stänger fönstret för att ta in nya spelare. Därför vet jag att Luleå Hockeys sportchef Lars ”Osten” Bergström precis som många sportreportrar sitter med telefonen vid örat fram till småtimmarna varje kväll.