Jag tar väl vid där jag själv slutade senast, i måndagens tidning. Det var början till en rolig incident.
För efter matchen i torsdags – som IFK vann med 2–1 om någon har missat det – gick Kurirens reporter Kent Risberg Vikström fram och snackade med IFK-kaptenen Carl-Johan Norrbin, ovetandes om vad som komma skulle.
Norrbin började under intervjun att säga något i stil med:
– Det har snackats mycket om hissar, trapphus och sånt inför matchen. Men vi har fokuserat på vårt.
Kent förstod naturligtvis ingenting, eftersom han missat att läsa en specifik krönika. I stället kom han till presshytten igen skrockandes.
– Ni skulle ha hört "Kalle" Norrbin. Han började prata om hissar och trapphus. Ja ... jag fattade ingenting.
Jag garvade, så klart. För det ligger något bakom det här. Carl-Johan Norrbin hade nämligen läst Norrbottens-Kuriren.
I måndagstidningen hade jag en krönika för att börja piska upp stämningen för derbyt. Min grundhållning i texten var att – hur det nu än går i derbyt – det är Piteå som i längden har bättre förutsättningar att lyckas. Att det i Piteå är ett mer gynnsamt företagsklimat för en idrottsförening som slår sig fram.
För att beskriva detta skrev jag att IFK Luleå hade fastnat i hissen på tredje våningen. Och att Piteå IF valde trapphuset och sakta men säkert kommer gå förbi.
IFK-kaptenen är inte av samma mening. Och efter att jag hört detta skickade jag en hälsning till honom.
– Det ser ut som att hissen har börjat fungera igen.
Norrbin svarade:
– Ja, nu är vi på fjärde våningen. Och du vet, i trappan kan det bli så att man går ett steg fram och sen två tillbaka.
Okej, Norrbin. Det får jag ge dig, ni visade vilka som var bäst. Inte för att IFK dominerade på något sätt – Piteå hade säkerligen lika många målchanser. Men det är poängen som räknas. Och att det är ni som just nu är i "pole position" i Norrbotten – det har vi ju svart på vitt när vi tittar på tabellen.
Men jag står fortfarande fast vid min mening. Jag tror att Piteå fortfarande har förutsättningarna att gå förbi Luleå.
Men. Mycket kan naturligtvis ändras. Att gå upp i superettan redan i år är så klart ett effektivt sätt för IFK att skapa en maktposition i Norrbotten. Då är det IFK som är länets lag – då är det dit alla talanger i länet vill. Då är det dit alla de bästa i Piteå vill. Och låt oss hoppas – om det blir så – då är det till Skogsvallen publiken vill. Och nu är det faktiskt så – IFK är ju faktiskt inte långt borta från den här drömmen.
Eller jag ändrar mig. Självklart är vägen dit fortfarande enormt lång. I dag (efter konkurrenternas matcher) är IFK Luleå som sämst två poäng från kvalplats. Akropolis, Nyköping och Umeå kommer inte ge sig lätt. Säkerligen inte heller Piteå.
Jag tror inte att IFK lyckas. Men låt oss hoppas.
Om det så blir IFK eller Piteå – vilket lyft Norrbottensfotbollen skulle få av att få upp ett lag till superettan.
Till sist vill jag gotta mig i det som skedde i derbyt.
Linus Johanssons frisparkskanon. En så kallad "knuckleball", baseballpitcherns sätt att kasta bollen utan skruv – på fotbollsplanen. Det var en fröjd att se. Det var något man inte hade väntat sig. Något man också kan kalla en Cristiano Ronaldo-frispark.
Men lika roligt var det att se Johanssons andra försök. Till hörnflaggan.
Kristoffer Thydell. "Att en spelare med 30 allsvenska matcher, vid 22 års ålder, väljer att gå till Piteå är för mig en gåta" var det någon som sade på LF Arena. Jag kan bara hålla med. Vilken otrolig värvning av Piteå. Och jag anser nog att han var bäst på planen i går.
Thydell, som upplevt halländska derbyn mot Falkenberg, tyckte för övrigt att derbykvaliteten i Norrbotten höll hög nivå. Så är det. Närmare 3 000 åskådare i ösregnet i Piteå. Det är bra.