Jaha, då sitter jag här igen.
Med pennan i munnen, trummar med fingrarna på skrivbordet och tittar på det blinkande strecket på skärmen.Ett vitt fält.
Vars (nä, den här gången tänker jag inte skriva vart) ska jag börja, hur ska jag vinkla, vad ska jag ta med, vad ska jag utelämna?
Jag tar kaffekoppen och går till maskinen. Det har blivit några turer dit genom åren. Skrivkramp är lika med kaffe. Tittar man noga går det säkert att se myrstigen i heltäckningsmattan mellan redaktionen och kaffeautomaten.
När jag gjorde min första dag på sportredaktionen fanns ingen kaffemaskin. Jo, det gjorde det tydligen rättar en kollega mig, men det kostade att dricka. Lösningen blev att sportredaktionen bryggde eget kaffe. Jag drack inte ens kaffe.
"Det här måste du lära dig om du ska vara i branschen. Det är kaffe eller nikotin. Bara att välja", skojade en kollega.
Jag minns fortfarande min första dag. Hur nervös jag var över att träffa alla namnen som stod i tidningen vi hade där hemma. Hur jag tappade både talförmåga, vilken sällan hände vid den tidpunkten, och anda när kollega Anders frågade om jag ville följa med till Kalix och träffa Jarmo Myllys. En av barndomsidolerna. Overkligt.
Stoltheten över min första egna text tillsammans med fotograf Berndt Dimeus. Den handlade om Luleå Hockeys framgångsrika juniorlag. Årgången 1987 där flera spelare höll på att slå sig in i A-laget. Ett ämne som har kommit att förfölja mig under karriären.
Jag lärde mig att dricka kaffe på Kalix Folkhögskola. Det var också där som jag upptäckte att det fanns fler saker än sport som var intressant att skriva om och när jag fick mitt första långa vikariat på Kuriren så var det på en ny avdelning. Så har det fortsatt. Nya platser vart och vartannat år.
Nu, tio år senare, sitter vi i ett annat hus och det börjar gå upp för mig att det snart är slut.
Om en månad börjar en ny utmaning inom en helt ny bransch och det här kan vara den sista krönikan som jag skriver i Kuriren.
Den senaste tiden har jag tänkt tillbaka en del på åren som har gått. En av de stora fördelarna med det här yrket är alla mänskliga möten, öden och upplevelser som man får vara med om.
Några som etsat sig fast är när jag arbetade som allmänreporter och för första gången fick träffa Marcus Persson och hans familj. Hans uppväxt har varit fylld av sjukhusnätter och att få skildra hans tillvaro satte verkligen perspektiv på ens egna så kallade bekymmer.
Ett annat är sommaren 2011 när jag och fotografen Petra Isaksson åkte till Norge efter terroristattentatet mot ungdomarna på Utöya.
De dagarna väckte känslor och tankar hos mig som jag aldrig tidigare hade upplevt. Mötet med Lovisa Nordin Pedersen, en 16-åring som överlevde attacken, och att få höra hennes makabra historia om hur det gick till var så surrealistiskt att det än i dag är svårt för mig att sätta ord på känslorna.
Starka människoöden, men jag har också fått vara med om mycket roligt. Blivit vinschad av en helikopter under en flygvapenövning. Bevakat guldfester och stora mästerkap. Rest Europa och USA runt i både hyr- och husbil.
Men framför allt annat har jag tänkt på alla mästare som har kommit och gått. Nu syftar jag inte på några idrottare utan på kollegor och vänner som av olika anledningar inte jobbar kvar längre. Jag känner mig stolt över att ha fått arbetat tillsammans med några av landets bästa i branschen och det är till stor del mina band till kollegorna som gör att det känns vemodigt att lämna huset.
Nu är det inte så att jag bara går och tittar i backspegeln. I tankarna finns redan mitt nya jobb där jag får en möjlighet att arbeta med frågor som ligger mig oerhört varmt om hjärtat.
De som känner mig vet att ishockeyn har varit en stor del av mitt liv sedan jag kunde stå på ett par skridskor. Mitt intresse har stundtals varit ohälsosamt stort.
Den 8 augusti börjar jag att arbeta som ishockeykonsulent på SISU idrottsutbildarna och tillsammans med föreningarna i Norrbotten så ska jag göra mitt bästa för att hjälpa till att utveckla och stärka ungdomsishockeyn i länet.
Jag ser fram mot nya mötet, nya erfarenheter och nya kollegor.
Då återstår bara att tacka för mig. Tack för alla mail, tips och intressanta diskussioner genom åren. På återseende.
Se där. Till slut blev det en text av det här vita fältet också.
Nu lägger jag ner pennan på skrivbordet, sträcker armarna mot taket och konstaterar att jag inte behöver dras med någon ångest över vad den obligatoriska slutsignalen ska handla om den här gången.
En sak som jag definitivt inte kommer sakna.