Tystnaden var inledningsvis så påtaglig att man undrade om det ens hade hänt.
Inte en krusning på twitter.
En dag gick.
Två.
Inte en reaktion på något sätt på något ställe.
Kanske sökte jag för dåligt.
Men jag skulle inte ens behöva bemöda mig.
I en normalt fungerande värld skulle det komma automatiskt så fort jag öppnade telefonen.
Fördömandet.
Avståndstagandet.
De kraftfulla reaktionerna från motståndsrörelsen.
Istället fyllde andra saker mitt flöde.
Ett argt meddelande om en självklar utvisning.
En syrlig kommentar om OS-uttagna domare.
Någon som ville ligga med en gubbe på skejtboard.
Men när det gällde det här så var det totalt tyst.
En av Sveriges mest profilerade sportpoddare uttrycker sig i detalj om hur han skulle ha dödat samma spelare om han fått chansen. Med sig i konversationen har han ett par hockeyprofiler som skrattar gott och inte gör minsta ansträngning till avståndstagande eller invändning.
Det var visst humor sa de.
Att detaljbeskriva mord på namngivna personer som också sågas ska visst vara det.
Kul.
Hur bottenlöst djupt vissa hamnar är en sak.
Men varför var det ingen som reagerade?
Tystnaden.
Vad säger det om oss, sociala medier och om förväntningen på snacket runt ishockeyn som sport?
Är det fortfarande så här vi utgår ifrån att ishockeyn ska diskuteras? Stampar vi fortfarande på det stället.
Slutet av förra året präglades av en helt nödvändig debatt om jargongen som präglat alldeles för många omklädningsrum under alldeles för många år.
Erik Granqvist grävde fram ett ämne ur skuggorna, lyfte upp det i ljuset och bröt en barriär. I all sin nakenhet kändes det han och andra utsatts för både som extremt förlegat, och förfärligt. Övergreppen inom ishockey är en del av dess historia. Det som hade skett lyftes slutligen upp och fördömdes.
Få offer trädde fram, ännu färre förövare. Kanske för att det genom historien funnits personer som inlett som det ena och gått vidare till det andra. Sådana som möjligtvis sitter på ledande positioner inom ishockeyn i dag.
För att åstadkomma verkliga förändringar i ett samhälle (sporten är ingen isolerad ö) behövs debatt och åsiktsventilering. Att enskilda personer kan tycka och säga något är en sak (och lagen sträcker sig med rätta relativt långt i deras rättighet till det). Men står hela övriga massan med huvudet nere i sanden blir det ett tyst medgivande och de som hörs får därmed styra såväl samtalstonen som dess innehåll.
Inom ishockeyn har det historiskt sett skapat en hämmande machokultur.
Vi är inte ur den än.
Efter ett par dagars försök fick vi på Sporten tag i poddaren. När artikeln därmed kunde publiceras blev det en hel del reaktioner på sociala medier. Men mest utifrån hur poddaren svingade vilt i kommentatorsfälten.
Inte lika mycket utifrån varför allt var så tyst innan.
Varför ingen av de tusentals lyssnarna hade lyckats skapa en debatt kring själva innehållet i vad som sades.
Den riktigt intressanta och viktiga debatten handlar inte om vad enskilda personer gör. Den handlar istället om vilka förväntningar och acceptans den stora massan har för vad som uttrycks i det offentliga hockeyrummet.
Så frågan kvarstår.
Var fan är alla andra – de som borde reagera?