Generellt brukar årsmöten, även Luleå Hockeys, vara relativt odramatiska historier där styrelsen beviljas ansvarsfrihet, omval sker och de motioner som passar in i tjänstemännens bild av vars föreningen ska godkänns. Min bild av verkligheten inför det här årsmötet är dock en annan. Man behöver inte lägga örat jättenära rälsen för att förstå att ett flertal grupperingar från både ståplats och sittplats vädrat stort missnöje med utfallet av den gångna säsongen. Irritationen på herrlaget samt den sportsliga och administrativa ledningen har varit – och är – utbrett bland medlemmarna.
Att styrelsen, med ordförande Anders Olofsson i spetsen, hållit sig så långt borta som möjligt från de brinnande frågorna under fjolårssäsongen har ingen missat. Det är ett problem – för vad ska egentligen medlemmarna med en styrelse till om den inte vågar styra? Det här har ett flertal personer tagit fasta på och nominerat olika personer till styrelseposter, personer som de litar på och tror skulle kunna hjälpa föreningen framåt. David Viklund och Stefan Baudin är två namn som förts fram och Baudin har blivit en av valberedningens kandidater, tillsammans med Maxbrodern Christoffer Bergfors.
Det finns några olika saker som fascinerar mig med den här processen.
För det första: Bristen på öppen analys av styrelsens arbete. Vad har varit bra, vad har varit dåligt, vad kan bli bättre och hur? I en demokratisk förening borde detta ske inför öppen ridå, så att alla medlemmar får möjlighet att göra ett informerat val. Dessutom vore det på sin plats att de (potentiella, det ska naturligtvis röstas om det) nya styrelsemedlemmarna faktiskt fick berätta vad de vill uträtta i styrelsen för Norrbottens största och viktigaste idrottsförening.
För det andra: Bristen på spetskompetenser som tangerar klubbens verksamheter. Visst, flyger gör ju Luleå Hockey, och kommunicerar gör man – men så till den milda grad att det rättfärdigar att halva styrelsen har det som sina specialområden? Var är avtalsrättsjuristerna? Människorna från nöjesbranschen? Serviceindustrin?
För det tredje: Bristen på sportslig kompetens i styrelsen. Det är inga problem att snabbt skrapa fram åtta-tio styrelsekandidater med erfarenhet från både näringsliv och idrott på absolut högsta nivå. Till och med hockey. Varför är ingen av dem aktuella? Har de fått frågan? Om nej, varför inte? Om ja, varför tackade de nej?
För mig som utomstående framstår nuvarande styrelse som en rad duktiga företagsledare som inte alls har någon detaljinsyn i hur en elitklubb i ishockey ska skötas. Det är en situation som förvisso är bekväm för tjänstemännen – vd, sportchefer och de andra – eftersom det inte finns någon som med trovärdighet kan ifrågasätta deras beslut och strategier.
Men är det utvecklande?
Gör det Luleå Hockey bättre?
Är det inte rimligt med några människor som kan ishockey i styrelsen för en ishockeyklubb? Är det inte rimligt att någon kan ställa de tuffa frågorna och kraven?
Till syvende og sidst är det här en fråga för årsmötet och medlemmarna. Sitter ni lugnt i hockeybåten – eller känner ni ett litet styng av oro? I så fall är det upp till er att förändra situationen. Det är er demokratiska rättighet och skyldighet.