Detta har hänt: I hockeymatchen mellan Luleå och Skellefteå tändes en så kallad bengal på hemmalagets ståplats. Det är förbjudet på idrott i Sverige (så länge det inte är gnistor som sprutar ur näsborrarna på en plastbjörn eller liknande som arrangören står bakom). Vem som gjorde det vet ingen. Vem som vet vem som gjorde det, om någon, vet ingen. I brist på gärningsperson att straffa har nu hela Luleå Hockeys ståplatsläktare ålagts med förbud att använda sig av supporterartiklar, vilket är ”alla former av overheadflaggor, banderoller, flaggor på pinnar, tygstycken, pappersark etc” enligt Svenska Ishockeyförbundets tävlingsnämnd.
Polarisering finnes. Från ena hållet: Kollektiv bestraffning! Man får inte straffa en grupp människor för något som en enskild har gjort! Supportrarna är svensk idrotts ryggrad! Det är vi som betalar era löner! Från andra hållet: Men gör inte det som är förbjudet då! Säg vem som brände så får ni ha era flaggor! Snorungar!
Låt oss slå fast en sak: Kollektiv bestraffning är inte tillåtet. Enligt artikel 6 i FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna har alla ”rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening”, vilket i förlängningen innebär att man bara kan straffas för brott man själv har utfört. Detta har Sverige implementerat i nationell lagstiftning.
Men flaggförbudet – alternativt att tömma en läktare, väskförbud, avbrutna matcher eller andra närliggande exempel från idrottens värld – är inte, i lagens mening, en bestraffning. Det är en ordningsregel, som om jag förstått saken rätt kan se ut lite hur som helst så länge den inte diskriminerar någon utifrån kön, tro, ursprung eller sexuell läggning.
Moraliskt sett är det något annat. Givetvis är det ett straff, och ett kollektivt sådant, eftersom ståplatssupportrarna vill ha flaggor, banderoller och annat som nu förbjudits, på sin läktare. Som en konsekvens av ett fåtal personers handlingar har detta tagits ifrån dem. Det är inte bara förkastligt, det framstår också som en smula småaktigt av förbundet.
Det är här det blir intressant. För i all kommunikation är Luleå så stolta över sina supportrar, sin medlemsstyrning och sin kontakt med fansen. Men när ståplatsfansen, företrädda av supporterklubbens ordförande Tomas Andersson, känner sig felbehandlade är stödet från ledningen vad som bäst kan beskrivas som lite vagt. Den enda kommentaren från vd Stefan Enbom kommer per sms och går i stora drag ut på att det är så här det är och det är tråkigt att det förekommit pyroteknik.
Luleå Hockey har åtagit sig att följa beslut tagna i Svenska Ishockeyförbundets tävlingsnämnd. Det innebär att oavsett vad klubben tycker – även om vd Stefan Enboms sms-uttalande åtminstone tyder på att man håller med nämnden – har man att rätta in sig i ledet, alternativt drabbas av ytterligare sanktioner och böter. Men är det verkligen enda vägen? Nej. För Djurgårdens fans drabbades av samma sanktioner i går och det tog knappt en kafferast innan klubben meddelat att beslutet kommer att överklagas. Huruvida den överklagan kommer att ha större chans än en snöboll i bastun på Koksverket låter jag vara osagt – men det signalerar handlingskraft, patos och en vilja att arbeta tillsammans med sina supportergrupper mot ett gemensamt mål.
Det skulle Luleå Hockey kunna dra lärdom av.
Än en gång lämnar föreningens agerande oss med känslan att vackra ord inte riktigt följs upp med handling.