När vi klev in i 2020 så fanns det massor av positivt att se fram mot. I Norrbotten hade vi några riktigt bra SM-guldchanser.
Luleå Hockeys herrar gjorde en grundserie som inte liknade någon annan. När Konstatin Komarek gjorde 3–0 hemma i den sista grundomgången mot Skellefteå så stod det klart att Luleå var 14 poäng före tvåan Färjestad. I det läget var givetvis Luleå Hockey laget att slå i ett slutspel. Ett slutspel som aldrig ens hann starta.
Luleå Hockeys damer slutade tvåa i SDHL bakom överlägsna HV71. På damsidan hann slutspelet komma igång och efter 2–0 i matcher mot Linköping och 3–0 mot Brynäs väntade en drömfinal mot HV71. Smålänningarna inledde finalserien med att vinna första finalmatchen som spelade i Luleå med 3–2. Sedan tog det hela slut.
Inga mästare utsågs inom ishockeyn.
Inom basketen valde man en annan väg. Där blev Luleå Basket svenska mästare trots att inte ens grundserie var färdigspelad. Visst Luleå Basket ledde grundserien efter en avslutande seger borta mot skuggande Alvik, men det kändes lite märkligt att det delas ut medaljer trots allt.
På samma sätt blev Borås mästare på herrsidan med tre omgångar kvar att spela av grundserien. BC Luleå var fyra poäng bakom Borås och hade faktiskt chansen att passera. Men givetvis gällde basketförbundets beslut även herrarna.
När vi då satt och kliade oss i huvudet så hade vi faktiskt ingen aning om hur det skulle komma att bli.
I det läget trodde vi att vi hade sett det mesta – men det var bara början.
Fotbollssäsongen drog ut på tiden och fotbollsförbundet kunde inte annat än att skjuta på säsongsstarten. Det slutade i att såväl fotbollsallsvenskan, superettan och division 1 på herrsidan och damallsvenskan samt elitettan spelades utan publik. Från division 2 och nedåt samt på damsidan division 1 och nedåt så blev beslutet en enkelserie.
Under sommaren var det som om att alla började andas ut – men om det handlade om glömska eller lättnad ställer jag mig frågande för det var ingen hemlighet att experterna hade förutspått en andra smittvåg.
Sen kom hösten.
Och en andra smittvåg.
Det var då som det kändes om att det fanns experter lite överallt inom idrottssverige. Tongångarna var höga när förbundsfolk och klubbdirektörer basunerade ut att man minsann kunde arrangera smittsäkra evenemang med publik.
Va?
Hur visste de ens att något sådant var möjligt.
Man jämförde sig med hur människor tilläts trängas på Ullared och inom krogvärlden.
Inom mattematiken blir två minus plus – men detta gäller inte ute i verkligheten att två fel blir rätt.
Smittan spred sig som löpeld och människor sa på fullaste allvar att man hade lösningen på hur man kunde släppa in publik – ojoj.
Samtidigt fylldes sjukhusen på nytt med människor som drabbades av pandemin.
Vi har med facit på hand insett att såväl SHL som hockeyallsvenskan i dag sitter med en tabell som är så låghalt att den nästan välter omkull.
Vad hade hänt om Folkhälsomyndigheten hade sagt "Vad bra att ni kan lösa detta smittsäkert" och tummat på sina egna restriktioner?
Vill vi ens veta detta?
Förbundspamparna inom Fis (Internationella Skidförbundet) blundade för faktum när man la upp tävlingsschemat för världscupen. Här skulle det minsann resas precis som vanligt.
Vad hände?
Jo efter en enda världscuphelg, i Ruka, valde tre av världens bästa skidnationer, Sverige, Norge och Finland, att stå över vidare tävling fram till Tour de Ski. Ja Norge drog det ännu längre och tackade för sig även när det gäller touren.
Då blev det ett ramaskri runt om i Europa.
Andra länder och Fis stod sida vid sida och skrek skandal och att de tre länderna saknades.
Jürg Capol, marknadsdirektör på Fis, sa till och med "Landslagen tar inte ansvar".
Va???
I min värld var det exakt vad de gjorde.
Det finns massor av liknande exempel inom idrotten.
Ett annat som berörde Norrbotten på ett flagrant sätt var när organisationen Hockeyettan konstaterade att division 1 var en professionell liga.
Det vill säga en liga där spelarna tjänade sitt uppehälle genom att resa kors och tvärs. Jag skulle påstå att i bästa fall fem procent av spelarna i norra hockeyettan plockar ut en lön som det går att leva på.
Å då har jag tagit i.
Med några få dagar kvar av året så vet vi faktiskt ännu inte hur det hela kommer att sluta.
Låt oss för en gångs skull – såväl inom idrotten som samhället – vara rörande överens om en enda sak.
Att vi är 10 månader in i en pandemi och att ingen därför har ett säkert svar på någonting.
Låt inte kampen om det egna gå ut över samhället i stort.