Givetvis var det en chock av stora mått när Martin Jonsrud Sundby fastnade i dopningskontroll – men det var, som Thomas Wassberg sa om det senaste, bara en storm i ett vattenglas.
När nyheten om Therese Johaug kablades ut så var det som om att alla glömde att ens Martin Jonsrud Sundby finns till. Chocken som nyheten om att världens överlägset bästa skidåkerska hade fastnat i en dopningskontroll var total.
Jag håller inte med gode Wassberg när det gäller det senaste fallet där Therese Johaug lämnade ett dopingprov där substansen clostebol, anabol steroid, fanns i hennes urinprov. Att det skulle vara en storm i ett vattenglas kunde i mina ögon inte vara mera fel.
Substansen som Johaug hade i sig tillhör faktiskt den grupp av förbjudna preparat som Wada ser mest allvarligt på – men samtidigt är det inte just den punkten som avgör anser jag. Tänk er om Johaug blir frikänd eller får ett straff i paritet med Jonsrud Sundby, det vill säga två månader.
Vilka signaler sänder det?
Jo att varje landslag med god ekonomi kan skaffa sig en hel stab med läkare som villigt ställer sig upp, om och när en utövare ertappas med förbjudna preparat i kroppen, och säga ”Det var mitt fel jag tar på mig hela skulden. Jag avgår” och så ser man på utövaren som oskyldig eller i alla fall med en mindre skuld än vad som borde vara fallet.
Förstå mig rätt. Jag har alltid gillat Therese Johaug som utövare och person vid sidan av spåret, men det är inte det som allt handlar om. Vi måste titta längre fram än till världscuppremiären i Ruka. Längre fram än VM i Lahtis efter nyår. Det handlar om förtroende för sporten.
Skulle Therese Johaug inte stängas av så långt som det brukligt är när någon ertappas med anabola steroider i kroppen så är skidåkningen farligt ute. Jag vet inte, men jag har svårt att se Fis (Internationella skidförbundet) tycka att det är tilltalande att längdåkningen hamnar i samma fack som cyklingen.
Enligt regelverket så är åkaren ytterst ansvarig för vad han eller hon får i sig. Gjorde Therese Johaug sitt yttersta för att ta reda på vad det var hon smorde in på sina läppar.
Nä, jag tycker inte det. Att säga att hon frågade läkaren, Fredrik Bendiksen, var bara att göra ett tamt försök att skjuta över ansvaret. Jag menar att ta eget ansvar är väl inte att fråga någon annan utan att själv ta reda på fakta. I fallet med munsalvan så verkade det faktiskt till och med varit enklare än att fråga någon annan då förpackningen ska ha varit tydligt markerad med en dopningsvarning.
Visst det är en tragedi för Therese Johaug, men är det så att skidsporten ska bryta sina egna regler för att hjälpa den förkrossade skidåkaren att bli glad igen.
Nej jag tycker inte det.
Nu är det viktigare än någonsin att visa att reglerna är lika för alla. Skidsporten är redan så infekterad då många länder redan i dag anser att Norge får alldeles för stora fördelar. Jag lovar dessa kritiker kommer inte tystna. Tvärt om.
Det får inte bli så att det efter varje tävling kommer det att finnas ett osynligt frågetecken bakom segrarens namn. Fast jag är rädd att det är ditåt skidåkningen är på väg.
Att norska landslaget ställer sig upp och frågar varför alla jagar dem visar faktiskt på den arrogans som världens genom tiderna bästa längdåkningsnation har mot övriga skidvärlden. Det är som om att de själva anser sig vara orättvist behandlade – men snälla nån!
Just nu handlar det dock inte om vilken effekt preparatet gav eller vilken mängd Johaug hade i sig. Det handlar om att visa att regelverket fungerar oavsett om du bor i Norge, Österrike eller Ryssland.
Någonstans måste gränsen dras och vad är lämpligare än att göra det utefter ett regelverk som stödjer gränsdragningen.
Vi kommer inte få se Charlotte Kalla tampas med Therese Johaug i Ruka då hon redan nu är avstängd i två månader och jag hoppas att vi inte heller får se den duellen i Lahtis.
Min åsikt är att Therese Johaug inte ska få tävla på minst två år. Först då anser jag att skidvärlden har visat att man inte tolererar någon som helst användning av illegala preparat.