Ett ömsesidigt beroende. Så har alltid vår relation med de idrotter vi bevakar sett ut. Journalisterna behöver idrotten för att fånga läsarna och idrotten behöver journalisterna för att synas. Ibland återfinns dock en känsla av att den relationen kan vara betydligt mer ensidig beroende på våra val. När jag som journalist väljer att rikta min uppmärksamhet åt en idrott som befinner sig långt ifrån rampljuset och låter den kliva fram bland de stora jättarna så förväntas inte jag vara den som ska tacka för engagemanget. Istället skapas en stor våg av uppskattning som fullständigt sköljer över mig och jag frågar mig snabbt: varför blir det så ?
Det är då jag verkligen förstår hur mycket det betyder för den lilla idrotten att få möjligheten till ett större utrymme. Att den genom medialt intresse kan få fler att vilja följa med på resan av en utvidgning och samtidigt sudda bort de fördomar som finns på grund av okunskap. Det blir så otroligt lätt för mig att relatera till denna känsla, då jag själv är stöpt i precis samma utgångsläge. Jag älskar min badminton och fylls av en stor lättnad varje gång som min lilla sport uppmärksammas. Jag vill så gärna att icke insatta människor ska ta till sig det som skapar störst glädje för mig. Helt enkelt få de att förstå sporten och det stora underhållningsvärde som den för med sig. När jag själv haft makten att förverkliga denna vision, så märker jag också hur alla länets utövare skiner upp och får ny energi.
I en idrottsvärld där de allra största sporternas frontfigurer tar för givet att man ska finnas där och följa varje steg de tar, så känns det väldigt befriande att känna hur viktig min roll som journalist blir så fort jag rör mig utanför den zonen. Journalistjobbet bland länets giganter är inte alltid så lätt och kan ofta bli en mental påfrestning. Där finns det ett ständigt kravställande på att göra ett prickfritt arbete och acceptera en roll som något mindre betydelsefull. Du måste alltid leverera och även om det skapar ett sunt behov av att vara skärpt, så behöver vi även i detta yrke känna att vårat arbete kan skapa lite mer glädje åt motparten.
När jag precis fått en utskällning av hockeyprofilen Andreas Falk över att ha blandat ihop hans lagkamrater efter en träning så känns det tryggt att senare få ett meddelande fullt av lovord för en artikel som kan utveckla länets klättring.
Efter en halvtimmes lång väntan på en intervju som inte blir av för att basketlagets kapten Anna Barthold inte känner för det, så mår jag lite bättre när Bodens karateklubb riktar ett stort tack för en text som framhäver just deras speciella idrott.
Jag vet att även om basketcoachen Peter Öqvist dumförklarar någon av mina frågor efter en något sämre insats, så väntar en stor glädjekälla på mig bakom ett helt annat hörn av mitt journalistiska arbete. Kanske är det då en backhopparveteran på 70 år som ringer mig och tackar för ett gediget reportage.
Det finns två pinfärska exempel i dagens tidning som symboliserar just detta. Karatekungen Arthur Bodéns ögon bara lyste när han fick möjligheten att del med sig av sin livsstil. På samma sätt fick 19-åriga paraidrottaren Ellen Uusitalo ett tonläge som andades lycka i sin kärleksförklaring till skidåkningen.
Min tid som sportjournalist i Luleå börjar närma sig sitt slut. Bevakningen av hockeymatcher och basketdrabbningar har gett mig många spännande stunder, men det är just uppskattningen från de mindre idrotterna som jag kommer bära med mig längst. Därför är det nu jag som vill rikta ett tack för att ni gjort mitt arbete lite enklare. För att ni skapat ett välmående hos mig och en bild av hur min enskilda artikel faktiskt kan göra skillnad för just eran idrott. Fortsätt att sträva efter utveckling och ge aldrig upp hoppet om att en dag få synas. Nästa gång kanske ni har tur och möter en journalist som på samma sätt som jag strävar efter att ge er en plats i tidningen. Det kommer jag fortsätta med oavsett var jag hamnar i framtiden.