Idrotten i Norrbotten förknippas med allt från stenhårda hockeytacklingar, spektakulära basketdunkar och starka insatser i skidspåren. Det finns dock en idrott som jag själv lärt mig att älska mer än någonsin sedan jag flyttade hit från Göteborg, men som det väldigt sällan pratas om. En idrott som varit mig trogen i tretton långa år och som skapat mer glädjestunder än något annat här i livet. Kombinerar ni ett racket och en fjäderboll så förstår ni nog vad jag syftar på. Världens snabbaste racketsport – badminton.
Badmintonsporten här i länet finns knappt på kartan, men det är hög tid att fler faktiskt förstår allt som denna fantastiska sport kan skapa. Jag har den stora möjligheten att för tillfället kunna kombinera sportjournalistik med egna tävlingsinsatser ute i Norrlands badmintonhallar. Efter en avslutad arbetsdag med intervjuer av länets idrottselit, så packar jag väskan och reser mot en betydligt mer undanskymd tillvaro.
Jag har spelat på många olika ställen i Sverige, men det är först i Norrbotten som den allra största glädjekällan uppenbarade sig. I helgen genomfördes Luleåträffen i Hälsans Hus – stadens största tävling med deltagare från hela länet och mer därtill. På vägen dit kände jag hur mungiporna lyftes allt högre i takt med varje steg jag närmade mig hallen. Jag visste nämligen vad som väntade mig. Det var dags att äntligen få återförenas med Norrbottens trevligaste idrottsfolk. Kombinationen av febrilt kämpande och ömsesidig respekt är helt unik för badmintonspelande norrbottningar. Där fanns bland annat 63-årige Staffan från Arvidsjaur, 27-åriga Piteåbon Caroline och tolvårige Filip från Boden-klubben Orion. Alla med samma gemensamma intresse och förmåga att förgylla en idrottshall med sin spontana glädje över att bara vara där.
Länets badmintonspelare är fina förgrundsfigurer för allt det där som idrott faktiskt bör handla om. Gemenskap, trygghet, vänskap och succéartade framgångssagor. I Norrbotten finns ingen utpräglad elitsatsning inom sporten, men det är kanske just det som faktiskt kan sänka den inte alltför sunda prestigenivån och istället fokusera på lyckan att få utföra det alla älskar allra mest.
Jämställdhet och jämlikhet är några av sportens allra starkaste signum. I en idrottsvärld där diskussionerna fortfarande handlar om särbehandling av kvinnliga idrottare och varför ordet ”dam” alltid måste finnas med när kvinnor spelar fotboll. Ja, då borde allt fler blickar lyftas mot en idrott som faktiskt låter alla få ta del av rampljuset. Gammal som ung, kille som tjej. Så länge idrottarna ger allt för att ta hem ytterligare en seger till sin klubbs ära så får de den uppskattning som han/hon förtjänar.
Badminton-Sveriges stolthet är inte nödvändigtvis landets bästa spelare, utan snarare funktionsnedsatte Rickard Nilsson som prisats för sitt värdiga sätt att representera landet ute på Parabadminton-mästerskap.
I mixed-klassen kämpar killar och tjejer sida vid sida för att uppnå framgång och i Norrbotten kan även högre rankade tjejer ställas mot killar, något som ofta skapar väldigt sevärda drabbningar. I seriesammanhang är båda könen representerade i samma lag och det ger sporten ytterligare en fördelaktig dimension.
Tävlingen i Luleå slutade lyckligt och jag lämnade spelplatsen med två silverpokaler i väskan, men det var inte den vinsten som gladde mig mest. Det var känslan av att återigen få tillhöra en stor badmintonfamilj i en del av Sverige som jag knappt kände till för bara två år sedan. Att bli inbjuden till denna gemenskap som förvirrad söderlänning är jag mycket tacksam för. Den känslan vill jag stanna i för evigt.