Det var inte så att klubbarna stod i kö i januari 2021.
Faktum är att bara en hörde av sig.
För Pashang Abdulla var det inget ovanligt eller oväntat.
Det var som det var, det var som det alltid varit.
Hans historia är välkänd. Refuserad som ung. Spel i en mängd klubbar utan att få något genombrott.
Så till Piteå som 27-åring.
Pang!
Pang!
Pashang!
Han anslöt som en provspelare utan kontrakt och lämnade tio månader senare som seriens skyttekung med statyetten tillhörandes Norrbottens bäste herrspelare under armen och med ett färskt kontrakt i superettan i näven.
Ingen trodde att Pashang Abdulla skulle hamna i elitfotbollen. Ja förutom han själv då.
Ett år senare. Annan fotbollsspelare – samma klubb samma typ av historia.
Marcus Fahlgren Hällström åkte tidigt på den typen av smällar som fått många att lägga av och kasta drömmarna och fotbollsskorna i garderoben. Ratad i länslaget. Inte tillräckligt bra för fotbollsklassen i Hortlax. Men just nu som 24-åring den hetaste spelaren i ettan. Åtta mål på sex senaste matcherna. Tolv totalt. Trea i skytteligan. Ett målsnitt som per spelad minuter överträffar Pashang Abdullas fjolår.
Två spelare som blev förbisedda som unga. Inte bara en gång. Inte bara två, utan vid upprepade tillfällen.
De delar mycket.
Det hårda jobbet. Den envisa hängivenheten. Förmågan att orka se varje dag som en möjlighet att ta ett litet steg framåt. Insikten att vägen framåt alltid bjuder på hinder som en nödvändig del av resan. Det är bara tiden för när uppförsbackarna kommer som varierar. Om det är vid 13 år, 17 eller 22 har ingen egentlig betydelse. Det är hur bra du är som bäst som är facit. Inte var du står som barn, ungdom eller ung vuxen på resan dit.
Deras framfart har två i rad fått många att förvånas.
Förvånade är det sista vi borde bli.
Så här är idrotten. Så har den alltid varit och kommer alltid att vara.
Det är bara omgivningen som inte alltid förstår det.
Men det är det absolut viktigaste vi kan lära oss.
För individens skull.
Men också för den klubb, det idrottsförbund eller det land som vill nå sportsliga framgångar.
Den organisation som vill få fram så många bra idrottare som möjligt gör det bäst i att ge så många som möjligt chansen att bli bra.
Medveten om det här har ökat. TV-puckens framtid diskuteras och fotbollens elitläger i Halmstad har fått kritik senaste åren.
Debatten är vitaliserande och essentiell.
Problemet är inte att vissa idrottare väljs ut. Problemet är när idrotten väljer bort.
När den osynliggör och omöjliggör för idrottare att utforska sina fulla potentialer.
Därför behövs Marcus Fahlgren Hällström. Därför behövs Pashang Abdulla.
De visar oss det forskningen har sagt i många år men som så ofta har svårt att få genomslag i praktiken ute i verksamheterna.
Det Rosviksbördige idrottsprofessor Christer Malm har undersökt det här mer än någon annan och David Epstein skrivit utmärkta boken "Sportgenen" om. Vill ni ha fördjupad information sök där.
Annars är här en kort version:
Tidig selektering kommer att gynna de som är födda tidigt på året och missgynna sent födda.
Att som barn syssla med flera idrotter istället för en ökar chansen att nå eliten. Den som vill bra på en bollsport behöver börja öva upp sitt bollsinne före 14 års ålder och vill du bli gymnast är tidig hård träning absolut nödvändig. Men den sporten är ett undantag.
De barn som tränar allra mest har sämre möjligheter att bli proffs än jämnåriga som tränar något mindre. För hög träningsmängd före den senare delen av puberteten riskerar att skapa en platå omöjlig att lyfta ifrån.
Det är en myt att 10 000 timmars träning krävs för att bli proffs. Hur snabbt vi lär oss saker är helt individuellt. Stefan Holm anses ha gjort flest höjdhopp i världen genom tiderna, ändå blev han slagen av nybörjaren Donald Thomson som iförd vanliga gympaskor vann VM 2007.
Träningsbarhet är viktig, individuell och går inte att förutspå. Två personer kan genomgå exakt samma träning i flera år men ändå får den ena en mycket bättre utveckling än den andra. En person är som bäst vid 17 en annan vid 32. När och hur det här slår kan ingen säga. Att Tiger Woods, Fredrik Ljungberg eller Isabelle Haak skulle bli spelare på världsscenen trodde många tidigt. Men att döma ut idrottare som chanslösa att nå eliten kan i grova drag först göras i ett sent skede av karriären.
Därför behöver idrotten se till att alla som vill får utforska sin fulla potential och får möjlighet till det utan att mötas av fördomar och hinder. Vilka som får ett sent genombrott går inte att förutse.
Det lär oss forskningen.
Det lär oss Marcus Fahlgren Hällström och Pashang Abdulla.
Tack för det.