Är Örebro ett mardrömsmotstånd? Ja, eventuellt för den som jämför med ett Oskarshamn som festat på sportchefens nota sedan segern mot Leksand i tisdags – men vad fasen. Vad förväntar ni er ska hända? Samma sak som mot AIK säsongen 2011/2012? Det här laget är annorlunda.
Den här truppen har finess, fart, fysik och bredd. Trots att antalet 20-poängsspelarna i truppen till och med är fler än de överförfriskade Kirunabor som flockas i kön till Empes en lördagsnatt – jag har kontrollräknat – går det faktiskt att få ut mer av det här laget.
Men mest av allt är det här ett lag med väldigt tydliga spelartyper som åtminstone i mitt huvud ska kunna trivas i ett slutspel, samtidigt som de (hyfsat) helhjärtat omfamnat den disciplin och spelidé som skapat Luleå Hockeys herrframgångar under det senaste decenniet.
Finns det orosmoln? Javisst. Kan det gå åt helvete? Självklart, vi är norrbottningar, vi vet att det alltid kan göra det. ”Bulans” slutspelskompetens och coachning är små frågetecken, kanske ser vissa av backarna lite veka ut, kanske verkar vissa andra åt det orörliga hållet och hur är det egentligen med effektiviteten i målskyttet?
Men är det här något som ska påverka utgången av kvartsfinalen?
Nej.
Luleå Hockey är faktiskt bättre på allt.
Fler ser på när laget gör fler mål och släpper in färre än Örebro. Luleå skjuter fler skott med bättre träffsäkerhet och släpper till färre lägen. Luleå har bättre spel i numerärt överläge och bättre spel i numerärt underläge samt är bredare i sin offensiva produktion. Luleå har bättre målvakter, bättre backar, bättre forwards och sannolikt – även om den statistikkolumnen fortfarande lyser med sin frånvaro på SHLs hemsida – bättre materialförvaltare. Luleå Hockey kom tvåa, slogs om seriesegern och har föreningens bästa poängplockare någonsin, seriens bästa spelare, i truppen.
Örebro? De kom sjua, fick kvala sig till slutspel – och har Robin Kovacs.
Är det en lätt uppgift? Nej.
Kommer Luleå att kunna ta sig till semi med en axelryckning och några danssteg? Givetvis inte.
Men det här är precis vad det ska vara: ett första test för en guldpretendent som har betydligt värre kamper framför sig.
Det är här det börjar.
Det är inte här det kommer att sluta.