Olofsson: "Så klok, så mogen och så cool"

Sportens krönikör Anton Olofsson imponerades av en spelare som för bara ett par veckor sedan inte ens ansågs nog bra för bänken.

Foto: Petra Älvstrand

Krönika2018-07-05 22:28

Jag bockar och bugar för showen vi fick se av planens bästa spelare på Skogsvallen.

Sebastian Wigerbäck fyllde 18 år för två veckor sedan. Som tidig present fick han två nya tränare som gjorde en sak glasklart: mittfältstalangen ska det satsas på ordentligt.

Från att inte ens ha varit aktuell för att sitta på bänken är Wigerbäck nu dunderordinarie. Och som han tackar för förtroendet. Så klok, så mogen, så cool och så oerhört säker i sitt spel. Ungefär som att rivalderbyn inför 1 000 åskådare, mot betydligt mer rutinerade motståndare, vore vardagsmat. Det var inga enskilda prestationer som stack ut. Ingen dribblingsräd från egen planhalva eller makalös crossboll. Nej, det som var anmärkningsvärt var hans höga nivå rakt igenom i alla lägen – från enkla passningar till försvarsarbete.

Tungt för IFK att bli av med honom till Åtvidaberg i augusti, eller hur blir det egentligen med den övergången? Sista ordet verkar inte vara sagt.

Hela IFK Luleås mittfält var av yngsta snitt. Fyra av fem spelade ligacupen för U19 för några månader sedan. Wigerbäcks centrala polare Islam Burman blixtrade också till i andra halvlek och visade prov på den där sällsynta tekniska instinkten som få besitter här uppe. Så fort det blir en trång situation smattrar det bara till så har han sulat bort sin motståndare.

Burman växte i andra halvlek och var en direkt anledning till att IFK Luleå åt sig in i matchen. Lustigt nog skapade man nästan färre bra chanser sista 45. Visst, Andrea Kimpala hade ett par avslut just över mål – men den stora anledningen att Boden fick bättre kontroll var att man eliminerade Tetteh Komey.

Skytteligaledaren var så där bestialiskt stark som bara han kan vara och slängde runt med sina försvarare bäst han ville i första halvlek. I andra halvlek – inte lika mycket. Då tog Bodens backlinje grepp om matchen. Och om jag har berömt IFK Luleås unga spelare så måste ju också högerbacken Erik Stenberg i BBK hyllas. Wow, vilken match. Blott 20 år och med ett spelsinne som att han spelat på den här nivån sedan födseln. Det vore intressant att se en statistik på antalet brutna uppspel som Stenberg stod för. Fingrarna räcker i alla fall inte till.

Det var inte någon typisk 0–0-match, visst mattades spelet en aning sista 20 minuterna och misstagen blev allt fler. Men innan dess var det tempostarkt, fartfyllt, svängigt och en del lägen att spräcka nollan. Arish Nouris skott i ribban såg länge ut att knorra sig in i krysset. Jag tror att i princip alla BBK-anhängare ställde sig upp för att göra high-five med varandra innan ramträffen. Men marginalerna var inte på den IFK Luleå-fostrade mittfältarens sida i dag. Överliggaren stal hans hjälteroll på gamla hemmaarenan.

Resultatet i sig var föga förvånande. Jag vet inte hur många derbyn mellan de här två lagen som har slutat just oavgjort. I princip alla jag har sett på senare år i alla fall. Det var dessutom Bodens sjunde kryss den här säsongen och den statistiken är oroväckande. Visst, det är sju vunna poäng – men man kan också vrida på det och konstatera att det är 14 poäng man inte har tagit.

IFK Luleå är inte heller i någon superform resultatmässigt just nu. Framförallt har skador och sjukdomar tärt på truppen. I dag saknades Emil Johansson på mitten och Anton Andersson offensivt. Just rutinerade Andersson hade varit intressant att se i den här matchen. Det har annars en tendens att kretsa enbart kring Komey och det blir i slutändan lättläst, hur duktig ghananen än är.

När slutsignalen gick var det ändå mer än två lag som jublade – men inget av dessa var på planen. Det här var precis vad Hudiksvall, Timrå och Piteå önskade sig. Hudik har en bra chans mot bottenlaget Kramfors-Alliansen att dryga ut sin serieledning. Toppen är så där rafflande jämn som det ska vara.

Slutligen; på läktaren satt superettaspelaren Patrik Pettersen och tittade på. Han tränar med IFK Luleå under uppehållet och det är så klart klubbens största dröm just nu att få hem honom till höstsäsongen. Det är ett vapen som saknas i dag och som skulle kunna vara avgörande i slutändan. "Putte" behöver speltid, men har med all rätt förhoppning om att det ska ske på en högre nivå än tvåan. Dyker inte den chansen upp hoppas jag han avslutar säsongen på hemmaplan.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!