Titta på bilderna efter matchen. Ta in känslospelet. Betydelsen för spelarna. Glädjen hos publiken.
Som enda elitlag i högsta serien bär Boden Handboll ett oerhört tungt ok på orten. Aldrig tidigare har det varit tyngre. Det här är folkets lag, som bjudit på show i så många år, varit förebilder för unga tjejer och gett valuta för pengarna.
Oavsett del i tabellen har det alltid varit kul att titta på handboll.
I år har det varit annorlunda.
Utan att gå in allt för mycket på detaljer till varför det har sett ut som det har gjort kan det konstateras att säsongen har varit usel. Fullständigt under isen för en klubb som hade ambitioner att lyckas något bättre än i fjol.
Det har spelarna också känt av. Den publik som gett spelarna sådana mängder energi genom åren har inte fått mycket tillbaka den här säsongen.
Släkt, vänner, handbollsvänner, bekanta eller inte alls bekanta. Det spelar liksom ingen roll. Alla på läktaren tillhör den tajta familj som Boden Handboll är. Det ger en styrka till klubben, men också en extra yttre press. Förutom den egna besvikelsen att inte vinna är det också lätt att det bildas en viss ångest över alla som kommer dit en fredagskväll, klappar och tjoar och lägger ut sina hjärtan för laget.
Att under de förutsättningarna gå ut och leverera, på det vis Boden Handboll gör, i en match av den här karaktären, gör mig mäkta imponerad.
Visst, nervositet sken igenom. Men inte så påtagligt som det borde ha gjort. Och när spelet inte klaffade hade det varit lätt att vika in kepsen. Men inte den här kvällen. För Boden hade gett sig f-n på att aldrig ge upp. Om inte för sig själva så åtminstone för de hundratals på läktaren.
På något vis var det symboliskt att en av de största ikonerna i klubbens historia – Emmy Nordmark – var den som tog laget på sina axlar offensivt.
Jag var på plats i Boden Arena på hemmapremiären för ett halvår sedan och såg då ett lag som inte alls imponerade. Då beskrev jag i en krönika att x-faktorn saknades i laget. Det var så klart fel. X-faktorn finns där. Har alltid funnits där. Den stavas Emmy Nordmark. Utan hennes elva mål hade det här aldrig gått vägen.
Men det fanns fler hjältar. Inte minst målvakten Virginia Robles Fernandez som stod för flera klassräddningar i andra halvlek och utespelaren Johanna Hellgren som stod för viktiga spel. Också Bodenfostrade profiler som Annica Ölén och Moa Nilsson gjorde stora insatser försvarsmässigt.
Vid slutsignalen bröt ett enormt jubel ut. Känslorna svallade på planen. Särskilt när publiken stormade för att gratulera sina hjältinnor. Villkorslös kärlek som hade funnits där oavsett resultat. Men som blev så mycket finare – och gladare – efter supervändningen.
Innan Emmy Nordmark kunde genomföra intervjuer skulle det kramas med en supporter. Och en till. Och en till. Och en till. Det tog aldrig slut på människor som ville berätta hur bra spelarna är och hur glada de var över segern. Betydelsen efter den här segern går liksom inte att beskriva med ord. Efter en sisådär hundra kramar kunde jag inte längre hålla koll på räkningen. Och en kväll som denna var det helt rätt att låta det ta sin tid.
Det här var kvällen då Boden Handboll tackade sina mest hängivna fans på det sätt som de är värda.
Det här var kvällen då Bodenspelarna verkligen visade vad de är gjorda av.
Och jag tror banne mig det här var kvällen som räddade klubben i SHE.
För vad ska nu stoppa det här gänget?