Matchen inleddes osäkert av hemmalaget. Luleå tappade boll, Luleå tappade markeringar och Högsbo tog varje gratischans de fick. Luleå Basket är och ska vara ett bättre basketlag än Högsbo. Luleå Basket slutade tvåa i en grundserie där laget förlorade tre matcher. Högsbo slutade sjua med lika många vinster som förluster. På förhand skulle Luleå vinna nio av tio matcher, åtminstone. Nu förlorade man två av tre och jag kan inte bortse från att det är för dåligt.
Att Luleå Basket skulle få det svårt att ta ett sjätte raka SM-guld tror jag alla förstod och det faktum att de tagit fem är som Anna Barthold säger, helt otroligt bra. Det gör dock inte kvartsfinaluttåget mot Högsbo mer okej. Laget spelade helt enkelt för dåligt. Det slarvades i försvaret, det stressades iväg avslut och visst var det lite oflyt att bollarna studsar kant ut, men man åker inte ur ett slutspel på oflyt enbart. Var är hungern? Var är paniken? Var är vinnarskallarna och vinnarkulturen?
I den tredje och avgörande kvartsfinalen mot Högsbo var inget av det där synligt på hemmalaget i Luleå Energi Arena. Det var de rödklädda gästerna som visade hunger, som visade desperation och som gick segrande ur en kvartsfinalsserie som blev slutet på en era. Högsbo är just nu det levande beviset på att desperation och hunger ofta räcker längre än stjärnglans och guldvana.