Luleå Hockey har verkligen blandat och gett under ledning av Stefan "Skuggan" Nilsson. Frågan är dock om vändningen kom i torsdags.
Visst Skellefteå vann – men Luleå Hockey hängde med.
Det som Luleå Hockey visade upp under de två första perioderna kommer att räcka långt. Om det sedan räcker till slutspel får vi väl vänta och se, men känslan är att Luleå kommer vinna fler matcher än de förlorar om man lyckas spela lika inspirerat under merparten av matcherna som åter står.
Vad var det som var bättre i derbyt.
I mina ögon de mesta. Backarna var lite argare, anfallarna lite hetare och framför allt så spelade Luleå som ett lag. Var det någon som inte lyckades plocka sin spelare så fanns där någon annan som tog vid.
Skellefteå vann tack vare förmågan att göra skitmål. Misstolka mig inte för skitmål är många gånger viktigare att få än de där riktigt snygga. Skellefteå har i sin trupp betydligt mycket mera självförtroende och Jimmie Ericsson.
Det finns mycket att säga om den gode Ericsson, men hans värde i västerbottningarnas ögon går antagligen inte ens gissa sig till. Många gånger handlar Skellefteås spel om att få in puckarna på mål för där står deras lagkapten och det är inte många i Sverige som slår honom på fingrarna i arbetet mitt i ansiktet på målvakten.
Skitmål och tur förtjänar du det får du inte gratis.
Det som i derbyt talar för att Luleå är på väg ur sin svacka är att alla bidrog. Det handlade inte om att det var stjärnorna så fixade biffen. Visst backarna Ilari Melart och Daine Todd var två jättar. Sedan så var var det två ungtuppar som med helt repsektlöst spel trollade sig fram genom Skellefteås försvar.
Luleå hade farten och viljan. Det var nästan så att man kunde tror att det var ett helt nytt lag som Luleå ställde på skridskorna.
Det finns saker i matcher eller matcher du minns. Givetvis har jag glömt mycket av det jag har sett, men Isac Lundströms kvittering till 3–3 gjorde att fler än jag antagligen slickade mig om munnen. Det var hockeygodis.
Just nu har Luleå Hockey 19 matcher kvar av grundserien. I dag placerar man sig på sista playin-platsen och det är väl ganska svårt att se hur man skulle orka ta igen de nio poängne som skiljer Luleå från det sista laget ovanför strecket som skiljer laget från en direktplats till kvartsfinal och ett ovisst playin.
Jag tror ändå att det viktigaste just nu är att Luleå får med sig en bra känsla från avslutningen på grundserien för det kommer att behövas efter den 7 mars.
Jag ska villigt erkänna att jag många gånger bara skakar av mig många matcher oavsett om det blev förlust eller seger, men känslan efter derbyt var något helt annat. Jag kom på mig själv med att försöka minnas om Luleå hade visat upp ett liknande spel tidigare under säsongen och kom fram till att det har hänt ett par, tre gånger. De matcherna hade en gemensam sak och det är att alla gångerna har Skellefteå stått för motståndet.
Handlar det om hjärnspöken. Nä så enkelt är det inte utan det handlar bara om en enda sak viljan att undvika att förlora mot en speciell motståndare.
Det är just det som Skellefteå är för Luleå en motståndare som väldigt gärna inte vill förlora mot. Precis samma sak gäller för Skellefteå, men där upphör likheterna.
Skellefteå har traditionens makt och den är stark.
Använd samma tändning som vid derbyn och försök få med det till matcherna mot Djurgården, Växjö, Örebro och allt annat i serien.
Då blir det slutspel.
Men känslan just nu är att allt kan avgöras den 7 mars då Luleå Möter HV71.
Hujeda mig.