På väg från bilen satte jag foten i en iskall pöl av gyttja och skitigt vatten. Det är den tiden på året i Norrbotten, slutspelstider. Snön smälter, tjälen har inte släppt och vattnet samlas i lerpölar som lurar där du minst anar det. Jag är fortfarande blöt om foten, men det finns något vackert i det geggiga också. Där under väntar ju maskrosor och smörblommor.
Hockeymänniskor pratar ofta om vikten av att få långa anfall, att spendera mer tid i motståndarnas zon, och det är en sanning med modifikation. Det delas ju inte ut några stilpoäng i den här sporten, teknisk knockout är inte ett bekant begrepp för hockeyspelare (om de inte heter Sergei Bautin).
Men nötandet, malandet, är viktigt ändå. Det finns ju något vackert där under.
Det tog tolv minuter innan Luleå skapade ett långt anfall. Frölunda fick plötsligt för många spelare, Luleå fick numerärt överläge och efter ett 30-tal kortpassningar på en kvadratmeter fick Linus Omark utrymme att smälla in ledningsmålet.
Matchens andra långa anfall började med att Pontus Själin lyckades hålla kvar pucken innanför offensiv blå och skickade iväg en vackert svävande svala som Olli Nikupeteri knackade ner och förvandlade till en anskrämligt studsande skatunge och 2–0.
Frölunda hämtade sig aldrig från det, även om gästerna blev bättre.
När det kommer till det malandets attraktion, att se det vackra i det geggiga, finns det ingen hockeypublik som fått lära sig uppskatta den mer än supportrarna i Luleå. De få framgångar som kommit här har byggts på svett, syra och blödande hjärtan. Kanske är det därför som en hel ishall ställer sig upp, som en person, och vrålar ut sin glädje över Joonas Rask när han har
a) tråcklat ut pucken ur offensiv zon
b) ramlat
c) tappat den till kontrande motståndare
och till sist, liggande på mage, vilt viftande med de yttersta millimetrarna av klubbspetsen,
d) flärpat ut pucken i mittzon igen.
Jonä, Linus Omark är matchens lirare, inte är det väl något att säga om och större ikon än honom är svårt att bli i den här stan. Men: Här kan Rask bli nästan lika älskad för arbete.
Det var en geggig, sugande, malande hockeymatch, snarare än de stora känslornas och spelens drabbning, och frågar du de här uppe fanns det något vackert där under. Luleå vann, för en del hockeyögon kan det se orättvist ut men inget kunde egentligen vara mer logiskt.
Luleå Hockey trivs utmärkt i gyttjan.