En intervju leder ofta i alla möjliga riktningar. Som reporter vill du prova lite olika ingångar, se vad som blev ett intressant snack, vilka bitar passar in i den text du tänkt dig, och söka nya vägar om saker kanske inte riktigt blev som du förutspådde.
45 minuters konversation är så småningom en fullständig omöjlighet att koka ihop till en vettig artikel. Någonstans måste du stryka och göra urval.
Ett mycket intressant ämne som vi pratade en del om, men som den här gången fick stå åt sidan i den färdiga produkten, var att antalet spelare minskar och att det i sin tur leder till att de mindre klubbarna får allt svårare att få ihop sina trupper, vilket i slutändan också blir ett problem för eliten som inte har samma urval att plocka guldkorn från.
Ni kanske kommer ihåg i somras när jag publicerade en artikelserie i tre delar om klubbdöden inom den norrbottniska fotbollen. På 15 år har det blivit 29 lag färre på seniorsidan – ett 30-procentigt tapp. Jag hörde mig för bland klubbar och förbund i hopp om att få något bra svar på varför det ser ut som det gör.
De bästa förslagen jag fick var att byarna torkas ut på invånare och att fotbollslagen därmed också får svårt att överleva. Det må vara en liten del i det hela, men någonstans var jag personligen inte helt tillfreds med den anledningen. Det kändes för enkelt, ungefär som att säga: "det bara sker och det är inget vi kan göra åt det".
För vi kan göra något åt det.
Vi måste kunna göra något åt det.
Men det krävs lite tankeverksamhet och reflektion över vart skon egentligen klämmer.
Då tror jag faktiskt Jens Hedströms tanke ligger klart närmare sanningen. Han vill att Piteå IF, som flaggskepp på orten, ska stärka intresset för fotbollen i allmänhet. I praktiken kan det innebära en större lokal förankring i truppen, utlåningsavtal med mindre klubbar, utvecklingssamarbete i hela kommunen, och så vidare.
Inga svåra saker.
Inga revolutionerande saker.
Men likväl ett aktivt jobb att motverka en trist utveckling.
Ett jätteproblem som jag själv reflekterar över är att fotbollen allt mer blir en sport för barn och proffs. Inget däremellan.
Division 3 och nedåt är serierna där de som älskar att spela håller hus. Det tar inte överdrivet mycket tid och det handlar inte om pengar. På den nivån har otroligt många lag och serier försvunnit på senare år.
Division 2 är den kanske tuffaste serien av de alla. Där satsar du på din idrott, men får väldigt lite tillbaka i form av tid och pengar. Här finns det väldigt många exempel på spelare de senaste åren som skulle klara av nivån, men som har avstått för att det vore för ansträngande.
Sedan har vi då division 1 som är serien där vi är högst representerade just nu. Väldigt tidskrävande, med en viss ersättning som ändå inte täcker en heltidstjänst. Samtidigt måste du också hålla en hög nivå för att klara av serien. Problemet som alltså märks här är att det blir färre och färre spelare att välja på för exempelvis IFK Luleå eller Piteå IF – som ett direkt led i att det försvinner spelare på lägre nivåer.
Bredden och eliten är extremt beroende av varandra. Just nu ser det varken bra ut åt något håll och därför står det och stampar en del. Våra bästa lag är inte nog bra för att det ska drömmas om att göra karriär och satsa på fotbollen i Norrbotten. Samtidigt börjar bredden bli så tunn att vi heller inte får fram spelarna som krävs för att kunna lyften eliten.
För 15 år sedan var fotbollen större än i dag. Backa bandet ytterligare 15 år och du kan se att den frodades än mer.
Hur kommer den se ut 2030? Det måste funderas över.
Därför är det så viktigt med reflektion, en dos självkritik och sedan åtgärder.
Norrbotten har alldeles för kunnigt fotbollsfolk för att bara hoppas att det vänder av sig självt.