Det sjöngs, det tjoades och det jublades i Luleå energi arena. Alla var nöjda, alla var glada trots att alla spelare i laget och alla andra i klubben redan innan uppkast visste att guldet i svenska cupen mer eller mindre var säkrat efter den första finalmatchen mot Högsbo där Luleå Basket vann med 21 poäng på bortaplan.
Men jobbet gjordes – ett hyggligt proffsigt hantverk av ett lag och klubb som sitter på en så självklar vinnarvana sedan mer än ett decennium tillbaka att det nästan börjar bli löjligt.
Cupsegern på måndagskvällen var den andra ordningen.
SM-gulden är uppe i åtta sedan 2014 och mycket talar för ett nionde om några månader.
Vinnarprocenten i SBL de senaste tolv säsongerna är hiskeliga 79 procent. Eller för att vara extra tydlig. Sedan säsongen 2013/2014 har Luleå Basket vunnit 228 matcher i SBL:s grundserie och bara förlorat 29. Det måste vara unikt i svensk lagidrott på alla möjliga nivåer.
Men överlägsenheten ställer också frågor: Var är klubben på väg? Hur länge orkar publiken? När tappar spelarna intresset för att sätta sig i buss, åka 65 mil till Östersunds sporthall en kall decemberkväll och vinna med 40 poäng?
Känslan är att Luleå Basket börjar närma sig ett vägskäl som förening och snart måste nästa steg tas för att hålla intresset vid liv för att spelarna ska fortsätta ha den glödande passionen när vinsterna sedan länge bara är en vanlig dag på kontoret?
Signalerna jag får är att en stor sportslig satsning fortfarande är några år bort efter några tuffa ekonomiska år där Luleå Basket fått gräva djupt i kassakistan och haft svårt att hitta lukrativa sponsorer. Organisationen ska först vässas, en stabil grund ska läggas för framtiden och det är säkert klokt.
Men det krävs något mer för hitta den där nerven, det sköna magpirret, den elektriska spänningen och skapa vettiga möjligheter att återigen locka de allra bästa spelarna hela vägen upp till Norrbotten.
Och då måste klubben på sikt satsa mot spel i Europa igen. Det finns ingen annan väg att ta om lågan ska hållas brinnande.