Emmy Nordmark fÄngar bollen pÄ mittlinjen och tar nÄgra steg framÄt. Nordmark ser en utgrupperad Guifförsvarare komma rusande emot henne, sÄ hon viker kroppen Ät vÀnster och slÀpper ivÀg ett skott i jÀmnhöjd med sin egen höft, under armen pÄ försvararen, och ser bollen rulla in bredvid motstÄndarnas mÄlvakt. Hela sekvensen, frÄn att Sofie Svarrer Hansen plockade upp ett missat skott bredvid sin mÄlbur till att den ligger i Guifs, har tagit kanske tvÄ sekunder.
Anfallsspel, schmanfallsspel.
Att kvala nerÄt kan vara ett helvete. Att kvala nerÄt kan vara ett glödgat spett intryckt under skinnet, lÀngs med ryggraden, ett lÄngsamt roterande över en bÀdd av brinnande kol i precis lagom fart för att inte glida in i medvetslöshetens barmhÀrtiga omfamning. Att kvala nerÄt kan innebÀra att tankarna jagar varandra med brÀnnbollstrÀ och motorsÄg genom hjÀrnan, vad hÀnder om det gÄr Ät skogen, skammen, förnedringen, sveket mot publiken, klubben och staden.
Eller sÄ Àr det som för Emmy Nordmark.
Hon gjorde fem mĂ„l under matchens första 18 minuter, hon gav Boden en kudde av lugn och trygghet som laget kunde vila resten av matchen pĂ„ â och hon sĂ„g ut att Ă€lska varenda sekund som hon spenderade pĂ„ planen. Nordmark har en krigares sjĂ€l, en vinnares huvud och ett bultande, blödande BodenhjĂ€rta â och jag slutar aldrig imponeras av hennes förmĂ„ga att prestera utan att fundera.
I andra halvlek kröp hemmalaget nĂ€rmare, men underlĂ€get blev aldrig mindre Ă€n tvĂ„ mĂ„l innan Boden hittade sina linjer igen. Fler Ă€n Nordmark klev fram â Svarrer Hansen, Lopes, Pettersson, Bergdahl, ĂlĂ©n, Johanna Widgrens tvĂ„ mĂ„l frĂ„n ingenstans, rakt i ansiktet pĂ„ Guifs slutforcering â men hon fanns Ă€ndĂ„ stĂ€ndigt nĂ€rvarande. Satte straff i viktigt lĂ€ge. Sprang in avgörandet med en och en halv minut kvar. SmĂ„saker, sĂ„na som gör att ett helt lag andas ut istĂ€llet för tuggar underlĂ€pp.
Och nu, vÄgar jag pÄstÄ, Àr det klart.
Det hĂ€r var ju Guifs chans. Om hemmalaget vunnit den hĂ€r, om det dĂ€r kvalnervgiftet kunnat sprida sig i Bodentruppen, om osĂ€kerheten fĂ„tt fĂ€ste, omâŠ
Bla, bla, bla.
Inget av det dÀr hÀnde dÀrför att Boden i grund och botten Àr ett bÀttre lag Àn Guif och för att Emmy Nordmark aldrig lÀt sina lagkamrater glömma det.
Jag kan inte se hur Boden ska förlora tvÄ matcher i rad mot det hÀr motstÄndet medan man vrÄlas fram av en hel stads frenesi och förhoppningar.
Det finns bara en liten brasklapp.
Spelarna fÄr inte bli för heta.
NĂ€r âKekkeâ Harlin tog över som huvudtrĂ€nare hade han redan analysen klar. Kortfattat gick den ut pĂ„ att Boden, pĂ„ grund av sin höga fart, gjorde för mĂ„nga tekniska misstag. Han har försökt Ă„tgĂ€rda det, försökt fĂ„ spelarna att vĂ€lja sina lĂ€gen bĂ€ttre, att prĂ€nta in vikten av att inte precis samtliga spelmoment mĂ„ste ske i högsta möjliga fart hela tiden, att det Ă€r bĂ€ttre att vĂ€xla tempo och fĂ„ större sĂ€kerhet i spelet. Det dĂ€r lĂ„ter lĂ€tt, men det handlar i nĂ„gon mĂ„n om att flera spelare ska göra vĂ„ld pĂ„ instinkter som följt med dem en hel karriĂ€r, och att det gĂ„tt sĂ„ bra pĂ„ sĂ„ kort tid Ă€r ett mindre mirakel. NĂ€r laget blir pressat, stressat, till exempel stundtals i andra halvlek hĂ€r, hĂ€nder det att man fortfarande faller in i gamla invanda â och felaktiga â hjulspĂ„r.
Som jag ser det Àr Guifs enda hopp att det hÀnder igen.
à andra sidan: Det Àr ett problem som Bodenspelarna slagits mot och kÀmpat med sedan trÀnarbytet. De borde vara vana vid det hÀr laget.
Fördel Boden? Det Àr bara förnamnet.