Hur mycket kan en människa ge sin idrott? Hur mycket våld kan en göra på sig själv för att få fortsätta spela? Hur stor del av sin framtid kan och bör en inteckna för att få leva sina drömmar nu?
För Emma Eliasson är svaret: Ungefär så här. Nu har hon nått vägs ände.
Hon är Sveriges bästa back. Hon har varit en del av Damkronornas största stunder någonsin. Hon har – precis som i stort sett alla andra damer – slitit som en romersk galärslav för att kunna genomföra en hockeykarriär utan att gå i personlig konkurs.
Sen kastades hon ut på arslet från landslaget för att hon hade mage att ifrågasätta förbundskaptenens strategi och ledarskap.
Emma Eliasson är den perfekta förebilden. Hon är ärlig, emotionell och professionell. Hon höjer sina lagkamrater, hon vågar kliva fram när andra gömmer sig, hon säger vad hon tycker i varje given situation. För detta borde hon hyllas, hon borde lyftas fram som gott exempel, kurser i Eliassonskap borde hållas för unga spelare över hela vårt land – pojkar som flickor.
Istället straffades hon.
Utåt håller Eliasson hyfsat god min. Hon säger att hon hoppades få avsluta med ett sista OS, hon tror inte längre att den chansen finns, därför slutar hon nu. Men om ni tror att den senaste säsongens konflikter – Leif Boorks ledarstil, petningen från landslaget och Svenska ishockeyförbundets direkt inkompetenta och menlösa hantering av frågan – inte är den enskilt största orsaken till hennes avsked tror ni fel.
Det här gör mig både ledsen, trött och förbannad.
Emma Eliasson är en titan – hon var värd något bättre.
Behandlingen av henne är en skamfläck för svensk ishockey.
Det här är dessutom den största anledningen till att svensk damhockey står still i utvecklingen och kommer att fortsätta göra det så länge inte förbundets alla poänglösa paragrafryttare byts ut mot kompetenta människor med kunskap och glöd.
De senaste åren har Finland tagit klivet från toppnation i Europa till att vara den enda vettiga utmanaren för damhockeydemonerna Kanada och USA. Det är resultatet av en medveten satsning från vårt östra broderland, en satsning på att lokalisera talang och att utveckla de sidor som behövs. I det finska landslaget finns spelare som slutat, som fått barn, som spelar med herrar och såna som vill hålla på med sidosporter, till exempel ringette och fotboll. Det finns till och med plats för spelare som tackat nej till mästerskap därför att de hellre gjort annat, det finns plats för spelare som bryter mönstren, spelare som inte följer de åkvägar som tränaren skissat upp utan hellre uppfinner egna.
I Finland skapas förutsättningar för att de bästa ska hålla på med sporten länge.
I Sverige skapas förutsättningar för att de bästa ska sluta.