I min garderob hänger en grå t-tröja med vitt tryck. På den står budskapet ”Old guys rule”, gamla gubbar är bäst, och den handlar om Luleå Hockeys 3–1 i Scandinavium. Först snurrade Sami Lepistö, född 1984, upp en hel Frölundafemma i mittzon innan han serverade en framstörtande Erik Gustafsson, född 1988, som petade in en Kenta Nilsson-dragning i farbrorsfart.
Målet skulle komma att bli matchavgörande, i statistiken. Men Luleås lätt ålderstigna mittlås – tillsammans klockar de in på 72 år – stod för betydligt fler matchavgörande insatser än så.
Det var Lepistö som höll kvar pucken i offensiv zon strax innan Tyrväinens mål. Det var Gustafsson och Lepistö som dödade större delen av hemmalagets numerära överläge fem mot tre i den andra perioden. Luleå har talangfullare spelare, Luleå har snabbare spelare, Luleå har starkare spelare – men jag har svårt att se att det finns spelare som är viktigare än de här två rutinerade herrarna.
Med Sami Lepistös intåg i laget förvandlades Luleå från krisande katastrof i vardande till stabil seriesegrarpretendent. Det har inte bara med hans eget spel att göra, även om just den detaljen naturligtvis hjälpt till, för den store finländaren har skapat svallvågor i hela Luleås backbesättning. Erik Gustafsson behövde inte längre ta allt gubb-ansvar och känna stress över att komma igång, Julius Honka fick en stabil defensiv pjäs bredvid sig och blommade ut offensivt, Oscar Engsund blev så glad att han plötsligt gjorde mål på allt och med en gubbe var det plötsligt Sveriges bästa backbesättning. I andra semifinalen visade man det.
Antal gjorda mål för Frölunda fem mot fem: Noll.
Antal skapade chanser fem mot fem: I stort sett noll.
Antal giftiga lägen när Frölunda tog ut målvakten på slutet: Noll.
Det var stängt, låst och igenbommat på ett sätt vi inte sett här uppe sedan Kalixlinjen fortfarande var i bruk – och vi har sett en del när det kommer till försvar. Luleå vann matchen med 4–2 men i min värld var det här en minst lika komplett utskåpning som den Frölunda stod för i första matchen. Ja, hemmalaget skapade chanser – men bara i de numerära underlägen som Luleå drog på sig med komplett vansinniga utvisningar. Luleå var bättre på allt och det här var, kort och gott, precis vad doktorn ordinerade efter genomklappningen senast.
Så hur går det nu?
Båda lagen kan fortfarande lura sig själva att det är den egna insatsen som avgör. Jag tycker fortfarande att det bör och ska vara Luleå som styr den här matchserien, i kraft av vad som i grunden är ett bättre lagbygge och bör koppla något slags grepp på tisdag. Frölunda må ha mer slutspelsrutin, fler viktiga segrar under bältet, men om ni tror rutin betyder allt så kan ni snacka med Pontus Andreasson. Trots att han satt avstängd den här matchen, och kommer att göra det nästa också, leder han fortfarande skytteligan – i sitt första slutspel.