Mycket av förhandssnacket har handlat om Linköpings storstjärna Jennifer Wakefield. Med tanke på matchbilden i den första SM-finalen är inte det särkskilt märkligt. Det här var inte en match mellan Sveriges två bästa lag. Det här var ett möte mellan riksseriens bästa lag och seriens överlägset bästa spetsspelare.
När jag ser Linköpings grundspel kommer jag osökt att tänka på Erik Hamrén, förbundskapten för det svenska fotbollslandslaget. Under VM-turneringen 2014, var han expertkommentator i studion och berättade hur Sveriges anfallsplan såg ut. Passa bollen till Zlatan Ibrahimovic.
Hamrén sade det halvt på skämt, men med visst allvar. Det handlade om att spela på ett sådant sätt att den bästa spelaren fick bollen i avgörande lägen och därmed fick också laget bäst möjlighet att göra mål.
Om jag ska raljera lite över Linköpings spelsystem så har tränaren förmodligen ritat en stor nia mitt på planen och sedan fyra pilar som pekar mot nian. Ja, ibland blir det nästan löjligt hur spelarna stannar upp och letar efter kanadensiskans klubba.
Tycker jag att de gör fel?
Absolut inte.
Det är bara att titta på Linköpings målchanser. De som inte Jennifer Wakefield är inblandad i går att räkna på en hand. Hennes tyngd och skott är unika egenskaper och uppenbarligen fullt tillräckligt för att slå riksseriens bästa lag.
Däremot innebär det också att hennes lag – för ishockey är trots allt en lagidrott – inte bara blir skadeskjutet utan dödligt sårade, när de nu tvingas att klara sig utan sin stora stjärna i de två sista finalmatcherna. För det räknar jag nämligen med att det blir – ytterligare två matcher.
Utan Jennifer Wakefield är Linköping ett sämre lag än Luleå. De kommer tvingas att spela på norrbottningarnas misstag i ännu större utsträckning. Å andra sidan krävs det bara en match för att bli mästare. Det räcker med att Florence Schelling står på huvudet i en match. Att östgötarna har lite medstuds i ett par situationer för att förstöra hemmafesten i Luleå, men hur märkligt det än låter så är guldchansen större för Luleå i dag än vad den var i går.
Nä, nu ska jag inte vara diplomatisk. Det blir guld.
De hade absolut kunnat vinna två raka matcher mot Linköping även om Wakefield spelat. Till exempel är jag övertygad om att LHF stått som segrare efter den här matchen om Rebecca Stenberg och Michelle Karvinen hade tagit bättre betalt på jättechanserna i den första perioden.
Avslutningsvis måste det till en ordentlig översyn av regelverket inom damishockeyn. Det är en sport som växer och som utvecklas i en rasande takt. Att då slutspelsmatcher kan avgöras på straffar och förbund kan stoppa spelare från att spela slutspelsmatcher ger inte sporten den seriositet som sporten förtjänar.
Bedrövligt, helt enkelt.