Marit Björgen sitter cool på podiet. Hon har just vunnit sitt första VM-guld sedan sonen Marius, ett år, föddes.
Hon har suttit på sådana här podium en miljon gånger tidigare, svarat på liknande frågor många, många gånger.
Men nu är hon mamma, världsmästare och en – om möjligt – ännu större förebild.
Ända sedan hon blev gravid har hon haft målet att vinna VM-guld i Lahtis. Nu har hon lyckats.
– Det här har varit en dröm för mig ända sedan Marius kom. Att ta den här guldmedaljen har funnits i mitt huvud hela tiden. Men det har inte varit ett lätt år, det är tufft att vara mamma för första gången samtidigt som man är elitidrottare, säger hon.
Marit Björgen är inte den enda nyblivna mamman i Lahtis. Amerikanskan Kikkan Randall, som vann VM-brons på sprinten, fick sonen Breck i april förra året. En månad senare fick finska hemmahoppet Aino-Kaisa Saarinen, som körde final under söndagens teamsprint, dottern Amanda. Dessutom fick slovenskan Katja Visnar, som var trea på sprintprologen i torsdags, sonen Ludvig i november förra året.
Dessa fyra har samtliga bevisat att en graviditet inte behöver innebära slutet på en idrottskarriär. Tvärtom.
Aino-Kaisa Saarinen säger till och med i en intervju med Hufvudstadsbladet att hon känner sig fysiskt starkare sedan hon blev mamma.
– Musklerna fungerar verkligen bra. Jag har fått betydligt mera fartreserv, säger hon.
Jag födde själv barn i december 2015. Jag vet vad som händer med kroppen under och efter en graviditet. Hur skör man blir, både fysiskt och mentalt.
Samtidigt är det inte en sjukdom, det är inte en formsvacka och det är inte något som varar för alltid. Som Maria Rydqvist tidigare sagt – hon som har fött två barn och kommit tillbaka till landslagsnivå – att det borde vara hur enkelt som helst att planera en comeback. Det finns ju alltid ett relativt säkert slutdatum på en graviditet.
Den traditionella synen på elitidrottande kvinnor som vill ha barn är dock att de bör vänta till efter karriären.
Därför blir jag så glad när åkare som Marit Björgen och Kikkan Randall visar att faktiskt inte alls behöver vara så.
Får man bara det stöd som krävs – från förbund, landslag, klubb och på hemmaplan – går det visst att komma tillbaka och bli bäst i världen. Om man vill förstås.
Jag såg ett inslag på SVT för någon månad sedan. Det handlade om det nya "babyrum" som internationella skidförbundet inrett till alla nyblivna föräldrar under världscupen i längdskidor. Detta i kölvattnet av att Björgen, Saarinen, Randall och Visnar fått barn. "Babyrummet" ska underlätta för dem att satsa vidare på skidåkningen,
En fin handling. Det hjälper garanterat massor.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig själv varför det inte ansetts behövas "babyrum" till Johan Olsson, Martin Johnsrud Sundby och Marcus Hellner när de har blivit pappor.
När Marit Björgen vann sitt VM-guld i lördags hade sonen Marius fått hänga med under både träningsläger och tävlingar under vintern. Hennes sambo Fred Börre Lundberg har tagit det största ansvaret för sonen, men familjen har för det mesta funnits nära till hands för Björgen – och hon stärks av att ha sin son nära.
– Efter en dålig tävling eller ett svagt träningspass kommer du hem och får ett leende från din son. Det hjälper, man har en mer avslappnad inställning, säger hon.
Jag fick också en ny inställning till livet när jag blev mamma. Jag blev både starkare och svagare på en och samma gång. Alla är såklart olika och upplevelsen av att bli förälder är något som skiljer sig från person till person.
Det jag uppskattar med elitidrottande mammor – inom alla sporter – är att de går i bräschen och visar att det visst går.
Men det krävs idrottsförund som fattar grejen och sponsorer som vågar tänka nytt.
Att bli mamma behöver inte vara slutet på en idrottskarriär. Det kan däremot vara höjdpunkten.