I den sista omgången, efter sju sorger, åtta bedrövelser och en kraftansträngning vi knappt sett maken till den här säsongen lyckades Luleå Hockey klösa sig upp till en sjundeplats i tabellen.
Väl där hade man kunnat få möta Modo – kort resa, kul lag, lite derbykänsla och 3-1 i segrar under säsongen.
Istället blev det Örebro – en logistisk börda, generellt tråkiga matcher, få som bryr sig och fyra raka förluster.
Det låter som en mardrömslottning för Luleå. Men jag vill hävda att nu får vi väl ändå ta och lugna ner oss en smula.
Örebro har underpresterat en hel säsong.
Örebro har sparkat sin tränare.
Örebro saknar en av sina bästa spelare på grund av skada och har valt att bänka två av de andra.
Örebro slutade 13 poäng bakom Luleå i tabellen, har gjort 15 mål färre och släppt in 22 fler.
Örebro nämndes som tydlig semifinalkandidat inför säsongen, men fram till i tisdags hade klubben misslyckats med nästan allt – undantaget matcherna mot norrbottniskt motstånd. Men exakt hur väl har Örebro egentligen lyckats? Det kan vara värt att titta på deras insatser specifikt mot Luleå, när nu någon slags heder står på spel.
Offensivt är det så att Örebro helt enkelt inte skapar särskilt många lägen. Inte fem mot fem, inte i numerärt överläge, inte i slottet, utifrån eller från thairestaurangen tvärs över Midgårdsvägen. William Wikman har gjort tio mål den här säsongen och fyra av dem mot Luleå, annars har det varit jämngrått.
Defensivt är Örebrospelarna hyfsade på att blocka skott och freda slottet, men långt ifrån utmärkta. Det finns inget i det defensiva spelet som utmärker laget mer än andra som mött Luleå. Här har funnits – och finns – utrymme att skapa chanser.
Det som däremot utmärker Örebro i matcherna mot Luleå är Jhonas Enroth. En supervärvning när han kom, men i år har han inte levererat enligt vad Örebro behöver. Alls. Mot Luleå ståtar han dock med monstruösa 96.92 i räddningsprocent och snittar 0.83 insläppta per match.
Kort sagt: Det finns ingen spelmässig logik bakom fyra raka för Örebro. En ledtråd till varför det blivit som det blivit får vi däremot om vi tittar på statistikkolumnen PDO, vilket brukar beskrivas som ett mått på tur. Det är den sammanlagda skott- och räddningsprocenten för ett lag och matematiskt vet man att den siffran kommer att röra sig mot hundra i takt med att det statistiska urvalet blir större. Sett över säsongen har Örebro 99.28, vilket är inom normalspektrat. Mot Luleå har man däremot skyhöga 114, vilket pekar på att den viktigaste faktorn bakom de fyra raka segrarna faktiskt varit ren bonnröta.
Det är naturligtvis goda nyheter för Luleå. De dåliga nyheterna? Det krävs stabilitet, trygghet och kontinuerlig leverans för att motverka tur – och det har inte varit Luleås signum den här säsongen.
Vad som varit dess signum vette fasen.
Det här laget, med alla sina fel och brister, är i alla fall i något slags slutspel nu. Jag kan inte med berått mod påstå att jag tror på det, men nog ska man väl ändå kunna slå ut Örebro?
Eller?
Va?
Spelare, tränare och klubbledare verkar åtminstone tro det. Själv har jag svårt att bygga upp något som ens liknar förtroende. En sak är jag dock säker på: Bättre chans att påbörja sin botgöring för ännu medioker säsong får inte Luleå Hockeys herrar.