Linus Omark seglar genom luften, som vore han en trana som leder sitt streck när det bryter i Torneälvens is och strandängarna vid Kukkola svämmar över. Han vrålar ut ett vårskrik, sträcker ut vingarna och glider mot publiken. Han älskar dem. De älskar honom. Han är hoppet.
I lördags, ungefär samtidigt som Pontus Andreasson sköt ännu ett skott i magen på Örebromålvakten Jonas Arntzen, satt Luleåkonstnären Karin Mamma Andersson på en scen i Umeå Folkets Hus. I ett samtal med Annika Norlin och författaren Cilla Naumann pratade hon om litteratur, konst och inspiration. När Norlin, i vissa kretsar mer känd som Säkert, frågade hur Andersson visste att hon var färdig med en målning svarade hon tydligt: När det inte är något i den som retar mig längre.
Om det är sant även för hockeylag har Luleås herrar en bit kvar av sin skapandeprocess.
Låt mig först säga så här: Luleå gjorde en helvetes match. Bäst hittills. Jack Connolly. Frederic Allard. Einar Emanuelsson. Jesper Sellgren. Oskari Laaksonen. Oskar Eklind. Brendan Shinniminn, Isac Hedqvist, Linus Omark, Jonas Berglund. I powerplay, i fem mot fem, från kanten, framför mål, tack vare egna prestationer och ibland andras, Luleå skapade chans, på chans, på chans. De jag skriver om, de som fastnade på näthinnan, är naturligtvis långt ifrån alla – bara de allra fetaste och mest flottdrypande exemplaren.
De var legio.
Till syvende og sidst fastnar vi här: När en back som bokförts för ett mål på sina 26 senaste matcherna är den som skickas fram för att skjuta sitt lag till kvartsfinal via straffslag sprutar det inte naturliga skarprättare. I någon mån är det där Luleås problem både börjar och slutar. För med en eller två naturliga målskyttar hade Omark kunnat spela mindre – och sannolikt haft mer energi tack vare större positiv feedback på sina passningar. Med en eller två naturliga målskyttar hade powerplay varit betydligt spetsigare. Med en eller två naturliga målskyttar hade Luleå avgjort den här bastarden till slutspelsserie redan efter två matcher – sannolikt hade den inte ens existerat.
Med en eller två naturliga målskyttar i laget hade Luleåspelarna suttit hemma framför TVn och kollat på presumtiva kvartsfinalmotståndare.
Men det blev ju inget av det.
Linus Omark har spelat lika mycket – lite mer, till och med – än sist han var här säsongen 21/22. Jag tror inte att det var så det var tänkt, men jag förstår varför det blivit så. Med tanke på den direkt skrynkliga situationen som laget befunnit sig i långa stunder av säsongen känner Thomas ”Bulan” Berglund naturligtvis ett visst mått av tvång att spela lagets bäste i så hög grad som möjligt. Jag tror inte heller för en sekund att Omark uttryckt några tveksamheter kring detta faktum, han saknar varken ansvarskänsla eller passion. Problemet? Omark är inte 29 längre, inte ens 35, och kanske hade han behövt två-tre minuter mindre per match för att vara fräschare nu. Trots det skapade han chanser för sina kedjekamrater som det i stort sett krävs voodoo för att missa. Till sist tog han tag i det själv, långt in i första övertidsperioden, och även om skottet hans tog i bakhasorna på Juhani Tyrväinen och studsade in var det hans mål.
Det var hans mål, det är hans lag.
Nu väntar Växjö, det är som det ska vara, men det här laget är ju inte riktigt som det ska vara. Var det här en av de där rondellmatcherna som Lars ”Osten” Bergström pratade om, de som bestämmer vars en säsong tar vägen? Ingen vet, din gissning är lika god som min.
Klart är att det här laget redan har gjort något som få klarar av – vända en trematchersserie.
Kanske kan det sväva nu.