IFK Luleå ser ut som ett helt okej fotbollslag så länge de håller sig borta från offensiv sista tredjedel av fotbollsplanen. Håller de till på mittplan kan de tryggt rulla boll då de kan välja fria spelare som endera befinner sig bredvid eller allra helst står bakåt i banan. Men det leder inte till någonting för när IFK Luleå väl börjar slå sina passningar framåt, då tappar de bollen.
Skenet bedrar alltså, IFK Luleås småtrevliga passningsspel på mittplan är busenkelt. Men framförallt så är det meningslöst, för några målchanser skapas det inte.
Det pratades innan om årets match i norrbottnisk herrfotboll. Det blev det inte. Det blev i stället en tråkig och intetsägande tillställning som man redan glömt bort.
Det saknades fantasi, rörelse och maxlöpningar på offensiv planhalva. Joshua Chatee var en av få som försökte bryta mönstret men det behövs fler spelare som vågar göra något.
Jakob Johansson Inga beskrev det kanske bäst i halvtidsintervjun i vår direktsändning.
– Vi slarvar lite i passningsspelet, sa Kirunasonen.
Ja, inte så lite heller. Första halvleken var en kanonad i felpassningar från bägge lagen. Ska jag vara helt ärlig såg det ut som båda lagen var mer rädd för att förlora matchen än vad de hade önskan att vilja vinna.
Inte så konstigt kanske, med tanke på tabellläget. Men ändå. Piteå vann det första länsderbyt i våras med klara 3–0. IFK Luleå borde desperat, hänsynslöst och uppoffrande ha gjort allt för ett ledningsmål.
Piteå å sin sida har inget att skämmas för. Laget skapade fler målchanser än IFK Luleå och det var ju upp till hemmalaget att bjuda upp till dans i och med hemmaplan och revanschlust.
Dock en ljusglimt för kamratgänget. Första hållen nolla för säsongen. Håller man nollan tar minst en poäng och det är alltid något.
Visst, det var viktiga poäng på spel i onsdagens match. Men i den kommande omgången väntar minst lika viktiga matcher för bägge lagen då de båda möter bottenkonkurrenter.
IFK Luleå åker ner till Kanalplan och möter Hammarby TFF mitt i Södermalms hjärta medan Piteå tar emot IFK Haninge. Motståndarlagen är två lag som norrbottningarna behöver ha bakom sig när tabellen summeras i slutet av november.
Nu går tåget och vill de norrbottniska lagen nå slutstationen, det vill säga nå nytt kontrakt, så är det bara att skotta in kol i fyrboxen så tåget kan ånga på.
Till sist, men absolut inte minst, måste jag nämna hyllningen av IFK Luleås upplaga från allsvenskan 1971. För 50 år sedan spelades det allsvensk fotboll på samma mark som dagens grabbar övade felpassningar.
All hyllning av spelare som har ett förflutet i en förening är bra och viktig. I svensk fotboll är vi överlag inte så bra på just detta fenomen men all heder till IFK Luleå som förening för att de såg till att grabbarna från förr fick några minuter i rampljuset. Respekt och vördnad.
Det var vackert att se. Och IFK Luleås retrotröjor var matchens behållning. Skitsnygga.
Och så ska jag jobba lite med ordet om.
Tänk om: IFK Luleå hade hängt kvar det där första året 1971 för att sedan kunnat etablera sig i den högsta serien. Det här var ju en tid innan hockeyn och basketen hade slagit igenom i staden. Kanske hade Luleå varit en stad där fotbollen hade varit ledande än i dag.
Nu är ju läget verkligen inte så. Det fick vi ett bevis på i onsdagens match.