Tävlingssäsongen har just börjat för bröderna Majorov. Både för Alexander, 27, och Nikolaj, 18, blir det här en speciell säsong. Alexander gör sin sista någonsin – nu har han definitivt bestämt sig – och Nikolaj gör sin första som senior.
– Hjärnan sa egentligen nej, men hjärtat sa att jag skulle fortsätta, säger Alexander som tvekade länge, länge efter fjolårssäsongen.
– Lusten att träna försvann, jag tror att man blev lite utbränd. Det var inte kul att gå upp på morgonen och man ville bort från ishallen. Men sen när allt lugnade sig och man fick koppla av lite, då började det kännas rätt igen.
Alexander tänker ge konståkningen en sista chans – och hoppas framför allt på något stort under EM i Vitryssland efter årsskiftet.
– Jag skulle aldrig ha fortsatt om jag inte visste att jag hade mer att ge. Och jag har mer att ge, säger han och tillägger:
– Men det här blir sista säsongen. Någon gång måste man sätta ett stoppdatum.
För lillebror Nikolaj är läget helt annorlunda. Han lämnar nu juniortiden bakom sig – för att göra sin första säsong som senior. Nikolajs framtid som konståkare är fortfarande ett oskrivet blad, men han har stora drömmar.
– Jag vill ju ta mig så långt som möjligt, drömmen är OS om fyra år, säger han.
Men först och främst ska han klara av steget från junior till senior.
– Det är som att gå från ett dagis till ett gymnasium ungefär, en jättestor skillnad. Men det känns väldigt kul.
För Nikolaj har storebror Alexander betytt massor genom åren.
– Han är en stor förebild. Utan honom och mina föräldrar hade jag inte varit någonting. Han har ju gått igenom allt det som jag kommer att gå igenom. Han är som en kopia som lever i framtiden.
Alexander var bara ett år när hans föräldrar Alexander senior och Irina valde att lämna Ryssland för Luleå. De tog med sig sina breda konståkningskunskaper och gjorde Luleå till ett svenskt centrum för sporten.
Ändå var det inte någon självklarhet för sönerna att som barn hålla på med konståkning.
– Farsan ville inte att vi skulle det. Han vet hur mycket slit det är och hur många orättvisor det finns. Det tär både på kroppen och psyket. Ändå blev det så, säger Alexander.
Nu tränar de fyra timmar om dagen. Om de känner att det blir "too much" ibland?
– Nästan varje dag, säger Alexander.
– Som för mig förra året. Då var det vakna, gå till skolan, åka buss till ishallen, åka buss tillbaka till skolan, vara i skolan, åka och träna och sen sova. Sen kör man så på repeat, säger Nikolaj som går tredje året av fyra på idrottslinjen.
Blir du aldrig sugen på att bara hänga med kompisar?– Om man hade den tiden, jo.
Alexander, som är färdigutbildad sjukgymnast, fyller i:
– Det är ju just den biten som man måste offra och tyvärr så sakner man det. Man gör så många uppoffringar och tappar så mycket. Om det är värt det vet man ju inte förrän i framtiden.
Hur tajta är ni två?– Inte så värst tajta. Det är så stor åldersskillnad, säger Alexander men Nikolaj håller inte riktig med:
– Jag tycker att vi har blivit mer tajta nu när jag har blivit äldre. Förut så var jag den där jobbiga lilla jäveln, men ålder har nog en del med det att göra.
Hur är Alexander som person?– Han är en schysst person. Behöver jag skjuts så kör han mig. Men ibland blir han lite less på mig.
Hur märks det?– Då blir det oftast tyst.
– Eller så får han ingen skjuts, säger Alexander.
Hur är Nikolaj som person?– Envis. I alla fall när det handlar om sporten.
Har ni en typisk storebror-lillebror-relation?– Ja, lillebror får ta skit hela tiden. Det är så det är, säger Alexander.
– I princip, ja, säger Nikolaj.
Hur tajta är ni i er familj?– Vi är väldigt tajta. Det är ju en business vi håller på med och vi är hela tiden beroende av varandra. Morsan syr kläder och är koregraf, jag fixar musiken, farsan ansvarar för träningen. Det är ganska mycket, säger Alexander.
2015 blev brödernas pappa Alexander senior sjuk i cancer. Den äldste sonen donerade då benmärg till sin far som sedan tillfrisknade.
– Han mår bra nu, men det är en viss tid man måste vänta innan man definitivt vet om cancern är borta, säger Alexander.
Hur var det när er pappa blev sjuk?– Det blev kaos. Vi tränade själva under ett helt år. Det var svårt men det gick, säger Alexander.
– Ja, det slog till starkt. Men man försökte att inte visa det, man nara fortsatte framåt. Man kunde ju inte bara ge upp, säger Nikolaj.
Alexander säger att det här är något familjen har lämnat bakom sig.
– Det är ingenting vi pratar om i familjen, gjort är gjort. Vi har lämnat det bakom oss.
Varför?– Det är ett jobbigt kapitel. Då var det många som kom fram och frågade om man ville prata. Till slut fick man nog, man orkade inte.
Kort efter att Alexander donerat benmärg till sin pappa ställde han upp i en tävling. Kanske var det lite för nära inpå ingreppet för han drabbades av en stressfraktur i bäckenet.
– Jag tror jag ansträngde mig för mycket. Kanske skulle jag ha skippat den där tävlingen. Det knakar och brakar fortfarande i bäckenet. Ibland smäller det till så högt att folk undrar vad det var som lät.
I början av oktober kommer bröderna Majorov för första gången att möta varandra i seniorsammanhang, i Finlandia Trophy. Förhoppningen är dock att de båda får tävla på EM i Vitryssland senare i vinter.
– Det krävs en stabil säsong för Nikolaj. Vi får se hur det går, men det vore väldigt roligt, säger Alexander.