Ett lejon?
Ja, visst. Jag ser parallellen.
Hassan Terabi, massör i brottningslandslaget, har en poäng där.
Lejon symboliserar mod, vilket han menar att Mattsson utstrålar då hon brottas i EM utan att ha tränat med kontakt på en månad. Och det är helt klart modigt att med ett halvläkt benbrott i handen ställa sig på mattan och brottas mot Europas bästa.
Men Sofia Mattsson är mer av en kobra.
Rasande snabb - och fullkomligt livsfarlig att möta öga mot öga.
Vi var nog många som konstaterade ganska snabbt efter hennes första match att någon motståndare skulle överträffa sig själv ordentligt för att ens rå på Sofia Mattsson i går.
De hon mötte var ljusår långsammare, det var hälften så motiverade av allt att döma – och jag tror de var rädda.
Blicken hos semifinalmotståndaren Ologonova efter hennes uttåg, det var inte besvikelse.
Det var:” Jaha, det var det, det.” Förväntat. Tråkigt.
Den här handhistorien har satt eld på en glöd som pyr konstant.
Så när Europa inte har något att sätta emot, då finns det bara den där japanska grizzlyn kvar då.
Får grizzlyn in nåra tunga träffar på kobran – ja, då får den jobbigt.
Men om Sofia Mattsson kan flyga och flänga så där som hon gjorde i Helsingfors och ha den där giftiga blicken av att ingenting stoppar mig, då kanske till och med Saori Yoshida, världsdominanten, måste börja ana oråd.
För det är ändå så.
Vi kan inte jämföra de här europeiska brottarna med Yoshida. Det är inte jag som någon typ av hobby-brottningsexpert som säger det. Det är statistiken. Yoshida är i en klass för sig.
Det EM har visat är att Sofia Mattsson inte behöver ha alla ben friska för att vinna på den här kontinenten .
Det är inte för att andra är dåliga. Det är för att hon är för bra. Hon är för snabb, bättre tekniskt och av allt att döma också starkare. Hon är också i en klass för sig – frågan är bara vilken klass det är jämfört med klassens gigant.
Det får vi nog svar på i VM till hösten. Då är kobran på jakt efter nästa byte.