Iditarod Trail är världens längsta och tuffaste draghundslopp och det går genom hela Alaska med start i Wasilla utanför Anchorage och mål i staden Nome vid ishavskusten. Det handlar om 170 mil med hund och släde genom Alaskas vildmark och Kirunabon Mats Pettersson kommer att finnas på startlinjen i början av mars.
– Jag trodde jag skulle köra ett år men jag har kört fyra år i rad nu och jag vill tillbaka dit och göra det bättre varje år. Jag känner mig jättemotiverad, säger han.
Förberedelserna hemma på gården utanför Kiruna har redan inletts.
- Det är bara under tre veckor som jag inte tränar mina hundar. Sedan försöker jag
att träna under morgnarna eller kvällarna när det inte är så varmt, berättar han.
Innan snön har kommit spänner han för ett 16-spann framför fyrhjulingen. Sedan är det full fart.
– Det här är hundar som älskar att jobba. Hade de inte tyckt om det skulle det aldrig ha gått, förklarar han.
Norska förare har varit över och tävlat med framgång men det är bara ett fåtal svenskar som har ställt upp genom åren. Kenth Fjellborg från Poikijärvi utanför Kiruna tävlade vid två tillfällen under 90-talet. Det som gör Mats Pettersson unik som svensk är att han åker dit med sina egna hundar. I månadsskiftet mellan januari och februari flyger han och en som hjälper honom över fyra hundar vardera. Sedan åker de hem till Kiruna igen och flyger därefter över de sista åtta hundarna.
Av de 65 hundar som han tränar nu finns en grupp med 32 individer som alla kan bli aktuella för det stora loppet.
– Man kan säga att jag har två 16-spann som är med i uttagningen. Under hösten får jag ju en bra bild vilka som ska få chansen men allt är öppet in i det sista. Det är dagsform och annat som avgör vilka som ska få åka, säger han.
Till en sådan här tävling gäller det också att ha flera ledarhundar eftersom det är alltför psykiskt påfrestande för samma två hundar att springa först under så lång tid. Därför alternerar han vilka som får leda spannet.
– De har ofta olika styrkor. Vissa är till exempel bättre på oväder. Man försöker också ha en kombination av ledarhundar för där åker vi efter havsis under ganska långa sträckor och hundarna längs fram ser då bara öppna vidder. Det är alltid tuffare för hundarna längst fram eftersom de måste använda huvudet mer än de andra som bara följer med. De måste kunna ta höger och vänster och också kunna bidra till att höja farten när jag vill det, berättar han.
När det handlar om draghundar är det också fullständig jämlikhet mellan könen där hanar och tikar tävlar i samma spann – sida vid sida. Ledarhunden Holly har varit med och lett Mats Pettersson genom Alaska de tre senaste åren och hon är lite av kennels stjärna.
– Hon och hennes son Ranger är väl de som jag har använt mig mest av. De är de som har varit mina klippor, säger han.
Får även hundarna mer rutin på samma sätt som en förare får rutin?
– De får rutin och sedan vet de vart de ska. Ute på tävlingen vet de om att det finns ett mål och ett slut på tävlingen. De som har lite mer rutinerade spann har en väldig fördel på slutet för de hundarna vet när de är på väg mot mål och vad som kommer där så de höjer också farten då. Hundarna har ett enormt minne så även fast de bara har gått en gång på ett ställe så kan de veta det.
Varför åka över till Alaska och utsätta sig för det här?– Det är en enorm passion. Att bara vara där med hundarna utan någon kommunikation med omvärlden. Det är det jag är bra på, jag är bra på att jobba med hundarna. Det är det som är min plats i livet, när jag är där med hundarna.
Vad är det som har fått dig att fastna för ”The last great race on earth”?– Iditarod är något som alla som håller på med draghundar har hört talas om. Det handlar om att förverkliga sin dröm.
Har du någon målsättning rent sportsligt?– Det är att göra det bättre än året innan och det har vi lyckats med. Att köra fortare men även ha en bra kvalitet på hundarna. Tävlingen är inte bara vem som kommer först i mål utan det finns andra aspekter också. Jag vill ta hand om hundarna på ett bra sätt, de ska ha det bra. Det är något som är otroligt viktigt. Jag skulle inte kunna glädjas över att vinna om hundarna hade varit fullständigt nedkörda. Jag tror inte att jag hade mått bra av det själv.
Var bor du när du tränar hundarna i Alaska?– I en liten timmerstuga inne i Denali som är en nationalpark. Där har jag förmånen att få vistas på i mitt tycke en av de finaste platserna i Alaska. Det är en helt underbar natur och tiden där är värt allt. Mycket snö, stora berg och jag har också sett vargar där flera gånger när jag har tränat och också många andra vilda djur. Det är en perfekt arbetsplats att vara på och förbereda sina hundar på de sista veckorna innan loppet.
Hur förbereder du dig själv rent fysiskt?– Jag springer och tränar på gym. Det gäller att vara väl förberedd. Under ett lopp tappar jag vanligtvis mellan nio och tio kilo i vikt. Ungefär ett kilo per dygn. Kylan, lite sömn, fysisk ansträngning där man sparkar för att hjälpa hundarna i kombination med att man får i sig vätska men inte så mycket mat. Det tillsammans gör att man tappar så mycket i vikt.
Finns det någon gång när du har varit illa ute i Iditarod?– Nej, inte jag men förra året var min kompis Lars Monsen (känd norsk tv-profil) riktigt illa ute. Jag fann honom på havsisen där han var så utmattad att han hade lagt sig vid släden och somnat till i sin sovsäck.
Vad gjorde du?– Jag körde förbi och stannade och väckte honom och såg till så att han kunde komma igång igen.
Att somna på en havsis i Alaska låter som att de kan vara enkel biljett till himlen?– Det är mycket farligt så han tackade mig väldigt mycket när han kom i mål. Det här var i slutet på tävlingen och han hade börjat tappa litegrann och jag hjälpte honom att komma sig på fötter igen.
Du räddade i princip livet på honom?– Det vet jag inte. Men det hade kunnat sluta illa. Riktigt illa. Han var verkligt trött och sliten. Så han var väldigt, väldigt tacksam efteråt.
Vad längtar du mest till i Alaska?– Lugnet och att bara få vara där med hundarna. Jag har rätt hektiskt med företaget och allt sådant men när jag kommer dit där är det ingen mobil och ingen dator. Det är bara jag och hundarna. Sedan är det också att träffa alla goda vänner där. Det är väl det jag ser fram emot mest.