När Amando Morino kom upp i tonåren började han bli stökig. När livet hade börjat ordna till sig – när familjen var samlad, när han hade fått uppehållstillstånd, när han hade fått en skola att gå i. Att leva ett normalt liv var han inte van vid. Amando Morino var van vid kaos.
Det började med att han kom till Sverige.
Amando bodde i Slovenien i huvudstaden Ljubljana. Men vid sex års ålder blev oroligheterna i hemlandet för stora. Kriget hade brutit ut i det dåvarande Jugoslavien och familjen Morino valde att fly precis som flera miljoner andra gjorde.
Kriget skördade många offer, flera nära familjen Morino. Föräldrarna har berättat en del historier, men Amando själv var för liten för att ha många minnen därifrån.
– Jag minns att jag har sett några stridsvagnar. Jag minns speciellt en specifik händelse när jag kanske var fem år. Vi bodde i ett stort hyreshus och högst upp på taket var det en terrass och där bodde vi. Jag hade fått ett låtsasgevär och lekte väl skytt där uppe. Då kom en trupp soldater gående med stridsvagnar bredvid. Jag pekade ner mot dem med mitt låtsasgevär och sa: ”Stanna upp! Ett steg åt höger.” De stannade upp. Men så såg de mig och skrattade då och gick vidare. Det var tur att jag inte blev nedskjuten där, det var nog dumt gjort.
Morino åkte buss till Sverige. Till det förlovade landet. Men det blev inte så lätt där heller.
– Jag var sex år när jag kom till Sverige. Men jag flyttade runt ganska mycket, vi bodde på olika invandrarförläggningar. Vi fick inte uppehållstillstånd förrän jag var elva och flyttade till Luleå.
Att inte ha något uppehållstillstånd betyder också att föräldrarna inte fick något jobb. Att han själv inte fick gå i skolan. I fem år.
– Det var svårt. För det första var det ju svårt för mig att lära mig språket, jag fick ingenstans att riktigt lära mig. Och det är ju i skolan alla fick sina kompisar.
Men på något sätt ska man klara sig. Att panta burkar blev deras levebröd.
– Vår enda levnadsinkomst kom från att mamma städade åt andra familjer – och genom att panta burkar. Jag och min far var ute och pantade.
Hur mycket fick ni på det?
– Det räckte precis till mat, kanske till att gå och bada någon gång och för att betala min idrott.
Pantningen blev en stor del av vardagen för Amando. Från det att han kom till Sverige till, till och med, efter han hade fått uppehållstillstånd och börjat skola. I över fem år.
– Vi kunde hålla på hur länge som helst. Jag minns att jag steg upp före skolan och började för att jag skulle hinna med så mycket som möjligt innan lastbilarna kom och tömde alla containrar. Jag var ju ganska liten, så jag kunde ta mig in i containrarna och kasta ut burkar.
Amando Morino ler och skrattar till en aning när han med inlevelse beskriver hur han och hans pappa hade hittat favoritställen, vilka flaskor som var lätta att hitta och gav mer pengar och hur påhittiga de var för att bli bättre på att dra in pengar.
– Farsan hade en pinne, där han satte kroken från en klädhängare så att han kunde fiska upp burkarna bättre. Han var uppfinningsrik. Han byggde också om sin cykel så att han kunde bära mer.
Men vad tyckte du egentligen om att behöva panta burkar?
– Jag visste väl inte riktigt innebörden. Då visste jag inte att det var något skämmigt.
Och det var inte något helt vanligt i hans omgivning. För Amandos vägar skulle så småningom leda till Norrbotten. Till Boden och till Prästholmen. Där delade fler hans öde.
– Det var många invandrare där och det var många som pantade burkar. Så det blev lite av en grej vem som hittade bäst ställen.
Men bättre tider skulle komma. För till slut, när han var elva år, fick Amando Morino och hans far uppehållstillstånd. Och efter att bara ha smugit in på lektioner som vissa lärare tillåtit, fick han börja i skolan.
– Det kändes hur bra som helst, att få börja på riktigt. Men då minns jag att de ville stoppa in mig i tredje eller fjärde klass, fast jag egentligen skulle gå i sexan.
Återigen hade allt letande i containrar räddat honom.
– Farsan pratade då med dem och sa att jag har tränat jättemycket. För han hittade många skolböcker när han var ute och pantade.
På riktigt?
– Ja, han tog böcker och suddade ut alla svar i dem och lät mig göra det istället. Han berättade att jag hade läst de böckerna och då gav skolan mig en chans. Och det gick ju bra.
Amando flyttade mycket, fick inget uppehållstillstånd och fick kämpa för att dra in pengar till familjen. Men i varje ny ort fanns det en fast punkt. Träningen.
Hans pappa hade själv tränat karate. Det lärde han ut till sin son.
– Farsan tvingade ut mig redan när jag var liten, i Slovenien. Han ville inte att jag skulle vara för stillasittande, så vi gick upp på ett berg och där tränade han mig i karate.
Det fortsatte i Sverige. De gick upp på olika berg och tränade sparkar och olika tekniker.
I Boden, och Luleå där han gick skolan, började han dessutom spela fotboll och basket innan han tog upp karaten igen. Det han till sist satsade fullt ut på.
– Idrotten har verkligen hjälpt mig, den har så många gånger hjälpt mig att komma bort från negativa tankar. Så kan det vara än.
– Man kan vara hemma, skitstressad. Det är mycket på jobbet och allt känns segt. ”Orkar jag fara och träna?” Men jag far ändå och direkt försvinner alla problem.
Har det alltid varit så?
– 99 procent av gångerna, absolut.
När du haft det som tuffast i livet, då?
– Då har karaten fått mig att fokusera på annat. Så tror jag att det är med vilken idrott som helst, speciellt för barn och ungdomar. Barn känner ändå av energin i hemmet, man känner att något är dåligt eller fel. Att få gå ut och träna med ett lag då – det finns bara positiva saker med det.
Kände du av den energin?
– Ja. Kanske inte alltid, men vi levde ju i en orolig tid.
Amandos rutin när han kliver in i dojon (tränings-/tävlingslokalen) är som att kliva in i en frizon.
– När man kliver in i dojon går man ner på knä och hälsar på varandra och blundar sedan. Jag blundar, så släpper jag allt annat jag har kommit dit med – det som finns kvar är bara det som ska göras på träningen. Sen tränar jag stenhårt och så avslutas träningen med att gå tillbaka i samma ställning och blunda. Då tar jag in alla intryck och går sen ut igen.
När Amando Morino pratar om sin idrott minns han tillbaka – till sitt första diplom. Då går han in till sitt gamla kontor och hämtar det. Inramat. Aldrig glömt.
Resten är historia.
– Sen har det blivit så många diplom, så de ligger bara och skräpar.
Faktum är att Morino har blivit bra på Karate. I april blev han Europamästare i stilen Ashihara. Något han tackar sin far för.
– En stor del av min idrottskarriär har jag min far att tacka för. Han fick mig att börja och han ansträngde sig verkligen mycket. Han var ute och pantade burkar så att jag skulle ha råd med kläder och själva idrottsavgiften.
Amando Morino började med att bli tränad av sin pappa utan att ha någon klubb. Nu är han en av världens bästa.
Han brukade läsa skolböcker från containrar. I dag driver han två egna företag.
Och hans stökiga period är sedan länge förbi.
– Jag har gått från att panta burkar till att utbilda redovisningsekonomer. Man får kämpa för sin sak, oavsett hur hårt man behöver kämpa. Det är något jag kommer lära mina barn.