Lena Sundqvist växte upp i Arvidsjaur och ganska så tidigt kände hon en dragning mot journalistik i allmänhet och sportjournalistik i synnerhet.
I dag är hon den enda kvinnan i Sverige som kommenterar ishockey. Det är dock ett faktum som långt i från alla gillar.
– Det är ett faktum att det finns en del som har problem med att kvinnor tar plats i ett mansdominerat yrke. Vilket jag har gjort och det är värre i år än vad det var förra året, säger Lena Sundqvist.
På vilket sätt har det visat sig?
– Det kommer mail, kommentarer på Facebook och Twitter av folk som kommenterar allt möjligt. De får gärna skriva att jag är dålig för det har de all rätt att tycka. Det jag har reagerat på är det nervärderande kommentarer som handlar mer om vem jag är än vad jag gör.
Vad är det värsta som har skrivits?
– Det är svårt att värdera, men det är mycket som bottnar i kvinnonedvärderande ord som luder, hora och sådana saker, säger Sundqvist och fortsätter:
– Det är som om man inte har några hämningar. Det språket som används är inte ok, men tyvärr är det allt för frekvent.
Har du någon gång funderat på att sluta?
– Nej det har jag faktiskt inte. För mitt i allt näthat har jag fått mycket stöd och inte bara nu på slutet. Jag känner att jag har en stöttning och framför allt för att jag älskar det jag gör.
Lena Sundqvist jobbade under en tid på radiosporten och hon tycker att tonen då var en helt annan.
– Radiolyssnarna är mera förlåtande även om jag fick kritik då också så handlade det om min dialekt och det faktum att de tyckte det var jobbigt med en kvinnoröst, men det var inte så grova grejer som i dag.
Hur fredar du dig mot hatet?
– Det som är hemskt är att jag har vant mig vid kommentarerna. Jag har sagt till mina föräldrar att de inte ska läsa kommentarer under artiklar och att inte söka på sociala medier.
Mitt i allt hat så känner Lena Sundqvist att det är hennes anhöriga som drabbas värst av alla kommentarer.
– Jag vet att mamma har tyckt att det har varit väldigt jobbigt med allt hat, men hon blev väldigt rörd när jag fick stöd av Växjö klacken. Det är klart att det är jobbigt för mig när mina föräldrar blir ledsna och det är kanske det som gör mig mest förbannad.
– Även om jag inte ska behöva ta att någon skriver att jag är en hora så kan jag ta det, men det ska inte min mamma behöva läsa, säger hon bestämt.
Stödet som Sundqvist berättar om fick hon när hon skulle kommentera en match mellan Växjö och Skellefteå. Ståplatspubliken i Vida Arena vecklade innan matchstart ut en banderoll där det stod ”Lena, fortsätt kommentera på”. ”Vi älskar dig på Västra Stå” och det kom som en total överraskning för Sundqvist.
Hur svårt var det att fokusera den gången?
– Det var väldigt svårt. Jag har nog aldrig kommit av mig så mycket någon gång. Jag blev oerhört rörd och det var på gränsen till mentalt sammanbrott. Det var en häftig upplevelse och väldigt stort gjort av Växjö klacken.
Har du fått något liknande stöd tidigare?
– Såklart inte på den nivån. Men det är många som har hört av sig och stöttat, det handlar om ledare, spelare, före detta ledare och kollegor, säger Sundqvist.
Vägen från hemmet i inlandskommunen Arvidsjaur började på en lokalredaktion och har om inte annat tillfälligt stannat vid en tv-studio i Stockholm. Suget efter jobbet kom tidigt för Sundqvist och efter praktiken på Piteå-Tidningens lokalredaktion i Arvidsjaur gjorde hon sitt första jobb.
– Det började med att jag frilansade på några hockeymatcher åt PT. Sedan gick jag media på gymnasiet samtidigt som jag fortsatte att jobba lite åt PT, men efter gymnasiet släppte jag det i några år.
Efter uppehållet från yrket så började suget att växa sig starkare och vägen till Cmore startade.
– Det tog flera år innan jag kände att det var dags att utbilda mig och då låg just journalistiken allra närmast hjärtat. Jag började då på Kalix Folkhögskola.
Var det självklart att det skulle bli sportjournalistik?
– Jag upptäckte ganska snabbt att det var sportjournalistik som var roligast, förklarar hon.
Efter utbildningen i Kalix hamnade hon på P4 Norrbotten där hon ganska snart blev en känd röst på Radiosporten och hon minns debuten med skräckblandad förtjusning.
– Jag var jättenervös på radio, men där fick jag smyga igång lite. Min första riktiga match på radion var en SM-final i basket, men jag var antagligen lite mer naiv och kände att det här kan jag.
Hur var steget från radio till TV?
– Det var ett stort steg. Större än vad många tror, men radion var en bra grund att ha.
– Allt som satt i ryggmärgen från radion skulle bort för det handlar om en helt annan sak.
Övergången från radio till tv var inte helt självklar och efter att Cmore hört av sig dröjde det ett halvår innan något var klart.
– Det tog ett halvår av olika anledningar, men jag funderade ett bra tag innan jag bestämde mig. Deras presentation av vad de ville ha ut av mig gjorde att jag bestämde mig, säger hon.
Om hon var nervös inför debuten på radion så förklarar hon debuten på tv som en enda lång mardröm.
– Det blev en enorm uppståndelse då jag var den första kvinnan som skulle kommentera en hockeymatch. Jag hade en känsla av att hela världens blickar var riktade på mig det var givetvis en överdrift, men i min lilla värld var det så.
– Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv.
Det blev nästan lite mer fokus på din debut än vad det blev på matchen?
– Så var det och jag visste det så givetvis bidrog det till min nervositet. Jag visste ju inte ens om jag skulle klara av jobbet.
Kan du beskriva känslan när sändningen började?
– Jag hade gått ganska länge och tärt mig psykiskt inför debuten. Jag började tvivla på mig själv. När sändningen började kände jag bara att jag hoppades att någon skulle ta mig därifrån. Jag ville bara bort samtidigt som jag visste att det var just det där jag ville göra, förklarar hon och fortsätter:
– Det syntes väldigt tydligt att jag hade panik i mina ögon första gången jag var i bild.
Kunde du sova natten efter?
– Nej den natten var extrem. Jag har fortfarande lite svårt att komma ner i varv, men den där gången liknar inte något annat jag har varit med om.
Om du tänker tillbaka på din uppväxt hemma i Arvidsjaur fanns drömmen om att bli kommentator redan då?
– Nej absolut inte. Visst det har ju skämtats när jag var yngre om att jag skulle bli sportkommentator då jag pratade ganska snabbt och mycket för att vara från Norrbottens inland, skrattar Sundqvist.
Det känns inte som om att näthatarna har lyckats med sitt uppsåt att skrämma i väg Lena Sundqvist från yrket. För var dag som går så växer också stödet för henne och andra drabbade.