2012 var Paralympics i London en av hennes karriärs höjdpunkter. Ingela Lundbäck från Luleå vann sin grupp och kvalificerade sig för semifinal där den blivande mästaren Zhang Bian från Kina var för stark. I bronsmatchen mot KhetamAbuawad från Jordanien vände hon ett underläge med 0–2 till seger med 3–2, efter tre mycket jämna set.
I lagtävlingen med Anna-Carin Ahlquist gick det ännu bättre där duon nådde final. Där blev det silver efter 0–3 i matcher mot Kina.
Ett silver och ett brons var en succé efter Paralympics i Peking fyra år tidigare där hon föll mot den blivande mästaren Ren Guixiang (som senare stängdes av på grund av fusk) i gruppspelet på singelturneringen medan lagtävlingen slutade i kvartsfinalen mot Kina.
Inför turneringen i Rio de Janeiro fanns förhoppningar om att kunna nå samma höjder som i London. Fast i stället för medaljer och glädje blev det två stycken fjärdeplatser och en besviken Ingela Lundbäck.
– Jag har varit i mitt livs form men inte kunnat avgöra för jag har inte haft kraft i armen. Det är just i backhandslaget att det blir som i slowmotion och att jag inte kan trycka på ordentligt. Fast jag kan inte skylla på det. Jag trodde inte att det var så dåligt som det var och jag trodde att jag skulle kunna stretcha till det. Nu har haft känningar i armen i över ett år som blivit värre efter tävlingar och träningar, berättar hon.
Inför Paralympics var hon seedad femma och singelturneringen inleddes med en förlust mot fjärdeseedade Jung Young-a från Sydkorea i tre raka set. De två segrarna efteråt tog henne till semifinal mot förhandsfavoriten Zhang Bian som Lundbäck hade 1–1 mot men föll sedan knappt i de två sista seten.
– Jag slog världstrean med 3-0 i kvartsfinalen och tog set mot världsettan, som ingen gjorde under Paralympics. Men jag håller ju inte och det blir för många matcher. Tyvärr är jag fyra två gånger som är värsta placeringen. Så jag är inte nöjd och det ska man inte vara heller.
Bronsmatchen mot Jung Young-a blev jämn och slutade även den 3–1 sedan Lundbäck aldrig förlorat med mer än två bollar. Lagtävlingen med Anna-Carin Ahlquist resulterade i förluster under semifinalen och bronsmatchen. Den gången mot Serbien och Sydkorea.
Ett minne från Paralympics var Lundbäcks tårar i en intervju med SVT.
– Ja, jag har ju grinat för hela världen (skratt). Jag sa till SVT att inte fråga inte hur det känns för då kommer jag att börja grina. ”Inga problem”, sa de och sedan började de med ”hur känns det?”. Då är det ju kört (skratt). Jag fick komma tillbaka efter tio minuter för att hämta mig, vilket var väldigt schysst. Alla såg väl att jag var ledsen och arg för att jag inte kunde prestera. Nu vet alla hur jag ser ut i tv i alla fall (skratt).
Hur var hela upplevelsen att vara i Rio?
– Den var lite för lång och vi kom lite för tidigt då det inte var så stor tidsskillnad. Det var väldigt varmt och 40 grader, fast det var deras vinter. Annars var det fina hallar och bra förhållanden. Jag kunde inte göra mycket annat och kämpade som ett djur, säger hon och fortsätter:
– Under första Paralympics i Peking var jag där för att se och lära. Man tänkte ”wow” och var inte riktigt med i matchen. I London visste man vad man gav sig in på. Paralympics i Peking var det största och man hörde knappt en bollstuds. I London var det mer publik från Europa som hejade och turneringen i Rio var minst. Det var tre helt olika Paralympics och man lär sig för varje gång. Det misstaget man gjorde i Peking var att fokusera på andra grejer än sig själv. Nu var det kroppen som inte höll.
Kan du spekulera i hur det gått om du hade varit hel?
– Nej, det kan man inte göra. Jag har ju varit i mitt livs form och spelat min bästa pingis. Det var stor skillnad mot 2012 sett till min kapacitet. Men jag får ju inte ut det när jag har en dålig arm. Jag vet att jag kan ta set av kinesiskorna och det är jag ensam i världen om. Jag är femma på världsrankningen och var där för att ta medalj. Fast det var kul att det visades i SVT och var mycket mediebevakning som det aldrig varit på Paralympics. I London var det inte ens en bråkdel. Det kan ge oss fler sponsorer och gynnar oss alla.
När vi träffas hemma hos Lundbäck har hon precis opererat sin axel och kan inte träna. Hon har haft en flisa som legat lös i ledskålen och irriterat.
– Operationen kommer att påverka mig mycket då jag har krampat i min biceps och tappat kraften. Jag har fått tejpa upp axeln som tyngts ner för att kunna spela pingis och även fungera i vardagen. Senast 2012 eller 2013 opererades jag och alla operationer har blivit bra. Det har mest varit problem eftersom jag bildar så mycket bindväv. Nu var det att en flisa som var lös.
En operation innan Paralympics var inte ett alternativ på grund av rehabiliteringstiden. Sjukgymnasten Lasse Lundgren har kommit med råd om träningsupplägg och BC Luleås materialförvaltare Eddie Carrazana har gjort sitt.
– Det har gått mycket kinesiologitejp men jag har haft hjälp av Eddie som har tejpat mig till varje träning, masserat mig och sedan har vi kört isbad efteråt. Jag har inte haft ont men tappat kraften och krampat. Jag har blivit kort och tappat en decimeter av bordet då räckvidden är kortare.
Förhoppningen är att Lundbäck ska vara återställd i mars. 2017 spelas lag-VM i maj och EM i september. Hennes lagkamrat Anna-Carin Ahlquist har inte bestämt sig om hon spelar vidare och ett deltagande i lag-VM hänger på det.
– Jag och Anna-Carin pratar mycket via Messenger. Vi träffas bara cirka två gånger om året för att träna dubbel med andra tränar flera gånger i veckan. I Sverige har vi inga pengar och landet är så avlångt. Jag har en bra tränare i Mattias Augustsson som går ut från LTU i sommar. Då flyttar han och jag får försöka hitta någon ny tränare. Han har gett mig mycket nytänk och fått mig att utvecklas.
– Ja, jag har aldrig varit där. Först ska jag besluta om att fortsätta och då gör jag det i fyra år. Då kommer jag att köra mot Tokyo men det kan jag inte säga nu. Fast det skulle ju vara roligt.
Känner du någon oro för att det inte ska bli bra?
– Nej, jag tänker alltid positivt. Alla mina operationer har ju blivit bra och jag tror nog att det ska bli så nu också.