– Det är faktiskt sant. Det har gått så fort för mig under karriären så jag har aldrig hunnit drömma, säger Börje Salming.
När Kuriren träffar Börje Salming så är han i Kiruna för att hyllas på Matojärvi. En delegation från Toronto har flugit till Sverige, Kiruna, och med sig hade de den flagga som hissades i Air Canada Center. Avsikten var att den skulle dit den hörde hemma. Matojärvi.
Börje Salming växte upp ett dragskott i från den klassiska isladan och det var också där som han började sin karriär. Först på uterinken med vanliga skor och sedan när han fick ärva ett par skridskor av sin storebror Stig Salming också inne på ”Matto”.
– Det startade på Matojärvi och när jag var sex år fick jag Stigges skridskor som var ett par nummer för stora, men det gjorde inget för det viktiga var att jag fick ett par efter det hängde jag med Stigge ut på isen så ofta det bara gick, säger Börje Salming.
Det var dock inte helt enkelt att växa upp i Kiruna som på den tiden i stort sett bestod av gruvan som enda stora arbetsplats. Börje och Stig blev tidigt av med sin pappa som förolyckades i sitt arbete i gruvan.
– Han dog när jag var fem år och jag och Stigge fick sköta oss själva ganska mycket och då var rinken det bästa stället att göra det på, förklarar Börje Salming.
Sportsligt så blev det också starten på Börje Salmings långa hockeykarriär. Hela tiden följde han efter sin storebror.
– 1968 kom jag med i a-laget som 17-åring och jag hann spela några matcher med Stigge innan han drog till Brynäs.
Börje Salming blev kvar ytterligare en säsong i Kiruna AIF innan storebror Stig Salmings Brynäs började rycka i den 18-årige jättetalangen.
– Det var inte självklart att jag skulle hamna i Brynäs, men det var ett landslagsläger i Gävle och Brynäs skulle möta Sverige i en träningsmatch. Problemet var att Brynäs hade så många landslagsspelare så de behövde folk. Jag fick chansen att spela med Brynäs och det var så det startade.
Vad hände efter träningsmatchen?
– Thure Wickberg (legendarisk Brynäsledare) kom efter matchen och sa åt mig att jag skulle till en klädaffär och hämta ut ett par playboy-skor och en Brynäsjacka för att jag skulle spela med dem säsongen efter. Ok sa jag.
– Jag var nog ganska stolt över Brynäsjackan och playboyskorna för dessa fanns ju inte i Kiruna, säger Salming och skrattar gott åt minnet.
Efter två SM-guld i Brynäs gick resan vidare till NHL och Toronto. Första kontakten med Toronto Maple Leafs fick Börje när Brynäs deltog i en träningsturnering.
– Det var vi, Djurgården och ett kanadensiskt lag som var med. På plats fanns Gerald ”Gerry” McNamara (General Manager i Toronto) för att scouta Inge Hammarström, men han hittade mig också.
Hur tog han kontakt med dig?
– Jag åkte på ett matchstraff och när jag var i omklädningsrummet så kom han dit. Problemet var att jag inte kunde så mycket engelska, men jag fick hans kort och så mycket förstod jag att han frågade om jag var intresserad av att komma över till NHL.
– Jag svarade givetvis ja och han sa ”I will be in touch”, men det förstod jag inte då. Nu gör jag det.
Det blev början på en lång och tuff karriär i världens bästa och tuffaste liga, NHL.
– Allt gick snabbt. Jag hann aldrig tänka efter och någon har frågat mig vad jag hade för drömmar, men jag kunde aldrig svara på den frågan för jag hann aldrig drömma.
Har du haft acklimatiseringssvårigheter på någon nivå?
– Nej jag tycker inte det. Jag har bara kört på hela karriären i NHL visste jag att om det inte funkar kan jag alltid åka hem och spela med Brynäs, förklarar Salming.
Det blev aldrig Brynäs igen.
Börje Salming kom till en verklighet som var allt annat än europavänligt. Transatlanterna försökte med alla medel skrämma de nya svenskarna, men om man lyckades med andra så misslyckades man med Börje Salming.
– Givetvis ville motståndarna sätta oss på plats och köra ihjäl oss. De trodde nog att vi inte skulle slå tillbaka, men vi var ju tvungna.
Vilka var värst?
– Philadelphia, deras taktik var att skrämma livet ur motståndarna och ”brawls” var i stort sett vardagsmat. I bland var jag så otroligt less på alla slagsmål för vi som spelade mycket ville ju vila, men när det blev slagsmål så var det bara att ge sig in i det, förklarar Salming.
Men det var inte ett slagsmål som förorsakade den värsta skadan som Börje Salming drabbats av. I en match där Toronto ställdes mot Detroit så låg Börje Salming framför sin egen kasse när Detroits Gerard Gallant trampade Salming i ansiktet med sin skridsko. Det har många gånger pratats om hans alla ärr, men den gången är absolut den värsta.
Salming syddes med 300 (!) stygn i ansiktet.
– Det såg för djävligt ut, men det var inte så farligt. Jag såg det som om att jag hade tur. Tur att inte ögat i förstördes, men visst det var inte så kul att se ut som jag gjorde, säger Salming och fortsätter:
– De körde hem mig till hotellet trots att jag antagligen skulle behövt stanna på sjukhuset. Dagen efter plockade jag bort bandaget och det såg hemskt ut, men efter en dusch var det helt ok, skrattar han.
Det sägs att du var tillbaka bara några dagar senare?
– Jag var på is tre dagar efter och spelade match fyra dagar efter händelsen. Jag vet det låter inte klokt, men det var så det var.
Börje Salming hade en medspelare i Toronto som skulle se till att han inte råkade illa ut och det var Dave ”Tiger” Williams. När Williams beskriver sitt uppdrag så berättar han hur han minns att han skällde på Salming som tog alldeles för stora och onödiga risker.
– Jag vet att Tiger var förbannad på mig när jag inte lät bli att hamna i vissa situationer. Han svor åt mig och sa att jag skulle ge fan i att jaga puckarna längst sargerna. Det var dock inget jag kunde låta bli för jag spelade hockey och det ingår ju där.
Med ett år kvar på kontraktet med Toronto valde Börje Salming att utnyttja en option och skriva på för Detroit, men nu med facit på handen så ångrar han sig.
– Detroit bjöd mera pengar och då sa jag till Toronto att Detroit har bjudit mera pengar och att de ville ha mig. Toronto trodde mig inte utan de trodde att jag bara var ute efter att trigga upp mitt kontrakt.
– Men nej jag skulle ha stannat, erkänner han.
Det blev ju ändå ingen Stanley Cup-seger?
– Nej det blev ju inte det.
Efter året i Detroit hamnade han i AIK och där tog karriären slut.
Börje Salming har inte bott i Kiruna sedan den där dagen när han packade väskan för att flytta till Gävle och Brynäs. Trots det så kan man ganska lätt läsa av honom när han beskriver Kiruna.
Det är med kärlek i blicken han tittar ut från det stora fönstret på Hotell Ferrum och säger.
– Jag älskar att promenera här i Kiruna. Bara att strosa här på Matojärvi och minnas allt man har gjort är underbart. Det var en alldeles fantastisk lekplats.
– Jag har ju mamma kvar här och därför känns Kiruna som mitt riktiga hem.
Minns du någon match med AIF?
– Jag kommer ihåg innan jag spelade i a-laget hur vi smet in under läktarna. Det fanns en tunnel under plåten och den vägen tog vi oss in och när det var derby så var det grymt tryck i hallen.
Hur tufft var det att förlora ett derby?
– Det var otroligt mycket prestige just i matcherna mot IFK. Du kunde förlora vilka matcher som helst – men inte mot IFK.
Även om Kiruna fortfarande finns djupt rotat i Salmings hjärta så finns det en plats som upptar ett än större utrymme i bröstet på honom.
– Salmi och tiden där är otroligt viktig. Vi håller på att fixa upp stuga och det är så skönt då mobilen inte funkar där. Det är viktigt att få koppla och det gör jag bäst där. Det är min egen plats på jorden, säger Börje Salming slutligen.