Videon är inte längre tillgänglig
Hissdörren hinner knappt gå upp innan femårige Troy sticker in den blonda kalufsen för att säga hej. Pappa Johan står i dörröppningen tillsammans med ettårige Otis.
Han inleder med att visa familjens bostad. Ett stort kök och TV-rum, dubbla balkonger och tre sovrum. När det är dags för sönernas rum sträcker han på ryggen.
– Det här är nog enda saken jag har valt i inredningen. Jag fick ju en vecka själv här nere och då passade jag på att köpa säng åt grabbarna. De blev helnöjda, men jag vet inte om gumman är lika nöjd, säger han och pekar på de mörkblåa sängarna där ramen är formad som en sportbil.
Johan Fransson hyser ett stort intresse för bilar och det verkar också ha gått i arv till äldsta sonen.
– Jo, han har verkligen stenkoll. När man möter någon finare bil efter vägarna klipper han direkt vilket märke det är. Det är kul.
I och med flytten till Rapperswil är det inte bara en språklig omställning för familjen. De har också fått byta ut villan i stilla Rutvik, mot en lägenhet på tredje våningen inne i staden.
– Lägenheten i sig är jättefin och stor nog för oss. Men man är ju lite bortskämd med att bara kunna öppna dörren och släppa ut ungarna. Det blir lite mer omständigt här, men det fungerar.
Landslagsbacken har kontrakt med Rapperswil-Jona Lakers även över kommande säsong och är han kvar då kommer familjen Fransson att antingen leta sig ner på markplan eller hyra ett hus.
Annars har flytten gått enklare än vad han och makan Jenny hade förväntat sig. Barnen har snabbt acklimatiserat sig till det nya landet och trivs. Det var också barnen som var den huvudsakliga anledningen till att Johan Fransson bröt kontraktet med Luleå Hockey.
– Både jag och Jenny kände att vi var sugna på flytta utomlands och om det skulle ske var det bättre att vi gjorde det nu än väntade två år till. Då hade Tindra varit 11–12 år och det hade blivit ännu svårare för henne att börja en skola i ett nytt land, med ett nytt språk.
– Hade barnen varit yngre hade jag kanske väntat två år till och spelat ut kontraktet med Luleå.
Det var mycket skriverier om din kontraktssituation i somras, vad var det som hände egentligen?
– Ja, du. Det har ju varit lite struligt med det där kontraktet. Redan när vi förlorade finalen mot Skellefteå så meddelade jag Luleå att jag var intresserad av utlandsspel. Även om det fanns alternativ då så lyckades vi inte hitta någon lösning och jag blev kvar där ytterligare ett år.
– När förra säsongen var över var jag helt inställd på att det skulle lösa sig inom någon vecka. Tyvärr blev det samma visa igen. Självklart blev man besviken, det ska jag inte sticka under stol. Men jag förstår Luleå också och unnar de verkligen att de ska göra en bra affär. Nu löste det sig till slut och det är jag glad över.
Till en början var han däremot lite skeptisk. Samhället vid bergen, med 7 000 invånare lät inte jättelockande. Orten har dock bara varit en positiv upplevelse. Hockeymässigt har det gått lite upp och ner både för honom själv och laget.
På grund av importregler, som säger att varje lag bara får ha fyra utländska spelare ombytta, så har han också tvingats att se flera matcher från sidan av isen.
– Alla vill ju spela och det är klart att man blir förbannad när man inte får spela. Det är som det är och samtidigt är det ju ingen av oss som har fått stå över för att vi har varit dåliga.
Förra säsongen missade Johan Fransson också betydligt fler matcher än han hade velat. Skälet var en mystisk ryggskada som inte bara förstörde avslutningen i Luleå för honom – utan även livet utanför isen.
– Det var som att det smög sig på och bara blev värre och värre. Till slut blev det så illa att allt jag kunde göra var att ligga i soffan. En extrem smärta.
– Eftersom det bara blev värre och värre blev man ju lite orolig att det var någonting som var jättefel. Jag beställde därför en magnetröntgen och Jenny körde mig till Umeå. Jag bäddade in mig i bagageluckan i bilen och sedan fick jag ligga där hela vägen dit.
Röntgen gav ett lugnande, men samtidigt vagt besked. Läkarna konstaterade att det handlade om en nervskada på grund av en trång nervkanal. Samtidigt hade de inget svar på om, eller när det skulle bli bättre.
Till slut gav backen upp förhoppningarna om att kunna spela slutspelsserien mot Växjö och åkte istället med övriga familjen till sommarhuset i Alicante.
– Den veckan blev det så otroligt mycket bättre. Jag gjorde egentligen ingenting annorlunda, mer än tog det lugnt. Samtidigt så ringde Pär Mårts och frågade hur det stod till. Jag sade som det var att jag kan komma och testa om det håller samtidigt som jag inte kunde garantera någonting. Men det höll.
– Jag har ju som min bänk där brukar de skoja om i landslaget. En stående pik (skratt). Jag var väl på behandling där en två–fyra gånger per dag och kunde spela hela turneringen utan några större problem. Det var skönt att få avsluta säsongen på ett bra sätt.
Bytet från SHL och NLA betyder inte bara en hockeymässig skillnad. I och med att längsta bortamatchen bara är någon timme bort med buss, kan Johan Fransson nu spendera mer tid med familjen. Någonting han värderar högt.
– (Skratt) Ja, jag får ju hjälpa till med saker nu som jag knappt har tänkt på tidigare. Det är otroligt skönt att kunna vara mer med familjen. Bara en sådan sak som att kunna äta frukost tillsammans varje morgon.
Och tiden på hemmaplan har fått honom att också fundera över framtiden.
– Just restiden är ju oslagbart. Jag har inga planer på att återvända hem just nu om vi säger så. Utan kommer stanna utomlands så länge vi trivs och det fungerar.