Luleå Hockey-tränaren kliver av isen och är på väg till omklädningsrummet. Han stannar till vid materialaren Peter "Greppa" Åström och slänger några ord. Som om tiden har stått stilla.
Det var på samma is som en fyraåring tog sina första stapplande skär – det kunde ha blivit de sista.
– (Skratt) Jag har fått återberättat att när jag kom hem hade jag kastat skridskorna och sagt högt att jag aldrig mer skulle ta på mig dem. Jag hade ramlat, slagit mig och bestämde mig då att det fick räcka. Mina föräldrar fick nästan tvinga på mig skridskor för att prova igen och då gick det lite bättre, säger Stefan Nilsson.
Hans pappa, Lars-Åke "Bobban" Nilsson, hade ett stort hockeyintresse som snabbt smittade av sig på sonen och som kom att forma honom på mer än ett sätt.
– Han hade två stora intressen och det var hockey och trav. Jag blev hockeyspelare och min äldre bror var kusk under en period. Det styrde farsan bra, säger han och skrattar.
Fanns det en möjlighet hakade han på sin far. Oavsett om det var på jobbet som idrottsplatsvaktmästare på Tuna, eller på IFK Luleås A-lagsträningar. Så ofta att han till slut fick smeknamnet som nu kanske är mer synonymt än hans tilltalsnamn – "Skuggan".
– För mig var det självklart att ta varje chans att följa med. Han var ju ofta här på hallen för att titta på träningarna och jag var ju nyfiken på vad A-lagskillarna gjorde. Det blev då att jag dels hängde med farsan och sedan var jag mycket med "Greppa" och hjälpte honom. Det följde mig nästan till jag var 14 år och själv började träna med A-laget.
Vad har din pappa betytt för din karriär?
– Massor. När jag började åka skridskor tränade han killar som Robert Nordmark och Jens Hellgren som sedan blev duktiga. När jag sedan kom upp i åldern tränade han oss. Han var väldigt hård, men hjärtlig. Det var tydligt vad som gällde. Jag och Roger Åkerström spelade i samma lag och någonstans mådde vi bra av det. Det blev många duktiga hockeyspelare från de lag han tränade.
– Det jag kommer ihåg mest var att jag fick ha hockeyn för mig själv. Det var ingen köksbordscoachning. Var vi hemma pratade vi aldrig hockey. Men på träning och match behandlade han mig som alla andra. Jag kommer ihåg en del sekvenser. Till exempel hade vår kedja varit inne lite för länge på en match och när vi kom in efter ett tvåminutersbyte då pekade han bara längst ner på bänken sedan spelade man inget mer. Men när vi kom hem var det inte snack om det något mer.
"Skuggan" blev känd för sina framspelningar och har ofta omnämnts som ett passningsgeni. Men under ungdoms- och junioråldern var han faktiskt en fruktad målskytt.
– Jag har ingen jättebra förklaring på varför det blev så. Det jag kan tänka mig var att min skridskoåkning gjorde att jag kände lite begränsningar i det spelet. Efter hand hittade jag en modell där jag blev framspelare.
Flera av de som spelade i A-laget minns hans första träningar. Varken "Skuggan" eller den andre junioren, Roger Åkerström, kom med mössan i handen och tackade för chansen.
– (Skratt) Jo, så var det kanske. Det jag kommer ihåg är att jag skulle visa dem. Jag skulle visa att jag är bättre än allihopa. Då var jag 16 år och var inte i närheten av att vara bäst, men jag hade den mentaliteten. Jag vet själv att jag inte alltid var ödmjuk i vissa avseenden, men jag skulle visa att jag ska ha en plats här.
– Både jag och Roger var nog ganska obekväma, fast vi var unga. Det skapade säkert irritation bland många äldre, det är jag helt övertygad om. I slutänden tror jag ändå alla uppskattade det, säger han och tystnar en stund för att sedan tillägga:
– Jag vet ju hur det var när jag blev äldre. Kom det upp juniorspelare var jag på dem. Jag var där, stack dem med klubban och gav lite tjuvnyp. Det är ingenting jag är stolt över i dag, men då var det mitt sätt att pröva dem. Är du redo för att vara med här?
Och sedan blev du juniortränare.
(Skratt) Jo, men det är också tipset jag ger juniorkillarna som kommer upp nu. Ge gärnet och visa att ni ska vara där, visa A-lagsspelarna att jag ska ha din plats, så är det bara. Där tror jag att både jag och Roger hade lite samma mentalitet.
– Vi umgicks mycket under junioråldern och det var ju ett stöd att vi hade varandra. Första åren tränade vi med A-laget på eftermiddagen och sedan med J20 på kvällen. Det gjorde vi för att vi tyckte det var kul och under ett par år fick vi en otrolig volym i träning som vi sedan hade igen. För mig var det bra att ha någon att sporras av, det var nog bra för oss båda.
På grund av hans fina spelsinne och handleder parades han tidigt ihop med duktiga målskyttar. Framför allt med Lars-Gunnar Pettersson som genom åren har slagit in merparten av de målgivande passningarna.
– L–G är unik i svensk hockey. Han hade och har ett fantastiskt målsinne. Det spelade egentligen ingen roll om pucken var en meter framför, eller bakom honom, han fick alltid iväg ett skott. Det har funnits många duktiga målskyttar i svensk hockey, men jag har aldrig sett någon spelare få till så bra skott i alla lägen.
– För mig blev det ju enklare att sätta upp honom. Jag visste att det räckte med att hitta ytan där han var. Sedan hittade vi en kemi som kanske är svår att uttrycka i ord. Jag behövde inte alltid leta efter honom, utan visste att han är där.
Vid många av målen styrde nummer fyra spelet från vänstersidan och hittade nummer 21 vid bortre stolpen. Så såg också framspelningen som han minns bäst ut. Men det var inte L-G Pettersson som stod på bortre stolpen.
– Det är när vi vinner SM-guld i fjärde matchen. Passet till Lasse Hurtig som innebar 2–0. Att få sätta en sådan passning, i den matchen, det är någonting jag kommer ihåg. Jag hade alltid ett öga på den ytan och det var en skön känsla.
SM-guldet är en svårslagen upplevelse när karriären summeras. Men när "Skuggan" blickar i backspegeln är han oerhört stolt över att ha fått vara delaktig i vad som kanske är föreningens största tid under stora delar av 90-talet. Och att få göra det som kapten för laget han växte upp att älska.– Jag har alltid haft en dröm om att bli Luleåspelare. Däremot har jag aldrig haft någon dröm om att bli NHL-spelare och det kanske var därför det aldrig blev någonting av det heller.
Har du haft möjligheten?
– Jag blev draftad av Washington och blev inbjuden till deras camp, men det var under tider då föreningen här kunde säga nej, vilket Luleå också gjorde och det blev aldrig någon camp där, sedan tystnade intresset. Närmare var det aldrig.
Men alla åren har inte bestått av ett lyckligt äktenskap. Under säsongen 1997/1998 hamnade centern i en konflikt med Luleå Hockey vilket ledde till att han lämnade klubben under sommaren.
– Det är ju preskriberat nu, men jag hade ett femårsavtal och det bröt jag för att jag upplevde att föreningen inte klarade av att uppfylla det de åtagigt sig att göra. Det var en tuff tid. Jag hade absolut inte planerat att lämna Luleå. Men så här i efterhand var det bland det roligaste som hände då för mig och familjen. Jag hade två fantastiskt roliga år i Klagenfurt. Både hockeymässigt, men framför allt socialt. Sedan var det inte lika bra i Schweiz och La Chaux-de-Fonds och då tog jag snabbt beslutet att återvända.
Var det självklart att spela för Luleå då?
– Jag har aldrig varit sugen på att spela någon annanstans i Sverige än i Luleå, men det har ändå varit tankar som har funnits där. Just året när jag kom tillbaka från Schweiz var det många klubbar som var väldigt intresserade av att jag skulle spela för dem och lönemässigt var det vida bättre än vad Luleå kunde erbjuda. Men det landade ändå i att jag trivs bäst hemma och egentligen var det aldrig nära. Det var här jag ville spela.
Återkomsten inför säsongen 2001/2002 togs däremot inte emot med öppna armar. Samma sommar hade Mikael Renberg valt att bryta kontraktet med LHF för att spela i NHL och många höjde på ögonbrynen över Luleås planerade ersättare som glidit runt i alpligor de tre senaste säsongerna.
– Jag var otroligt ifrågasatt och det gjorde mig väldigt motiverad att visa alla att jag kommer hålla. Den säsongen rankar jag som en av mina bästa säsonger. Jag har nog aldrig varit så bra tränad som jag var då och jag fick spela tillsammans med Anders "Burra" Burström och Jonte Hedström som åkte skridskor och låg på. Vi hade jätteroligt tillsammans den säsongen.
Speluppläggaren svarade för 44 poäng på 50 matcher och 36 var målgivande passningar – flest av alla spelare i ligan den säsongen.
Men det blev också sista höjdpunkten som spelare. Redan nästkommande år började han känna av skadan som innebar slutet på spelarkarriären.
–Under sommaren inför säsongen 2003/2004 fick jag känningar av en broskskada som ömmade ganska rejält. Jag hade ingen bra start och efter Brynäs hemma i slutet av november sa jag att det inte går längre, jag kunde inte åka skridskor. I januari fick jag sedan beskedet av läkaren att jag kunde glömma hockeyn.
– Resten av den säsongen var jag med kring laget, men samtidigt som jag fick beskedet påbörjades en process där jag fann mig i en känsla att det var skönt att det var slut. Jag var 35 då och innan skadan hade jag tänkt spela till jag var kring 40. Men jag insåg snabbt att jag försakat rätt mycket för att kunna spela hockey och trivdes med att inte vara involverad lika mycket längre.
Under fem år var han borta från sporten, men återvände ännu en gång till föreningen. Då för att göra en översyn av Luleå Hockeys ungdomsverksamhet. Därifrån blev han sedan utsedd till ungdomsansvarig och juniortränare och i våras blev han assistierande tränare för A-laget.
– Även fast jag var ifrån hockeyn ett par år så har det alltid funnits i bakhuvudet, det är det här jag kan och när jag fick förfrågan att komma tillbaka krävdes det inte någon längre betänketid.
Har du någon målbild som du har satt upp som tränare eller känner du dig nöjd med att träna Luleås A-lag?
Nöjd är fel ord att använda. Men jag trivs fantastisk bra i den roll jag har nu. Jag vill ju vinna SM-guld igen och för mig är det en enorm drivkraft som ledare. Jag vet hur många som engagerar sig och vad det betyder för människorna i staden och länet. Det ger mig väldigt mycket energi och motivation.
Hur känner du själv över din karriär?
– Jag är faktiskt jättestolt. Jag har fått uppleva mycket. SM-guld, österrikisk mästare, varit med i VM tre gånger. Jag hade gärna tagit ett VM-guld, men fick spela tre VM-finaler i alla fall. Totalt sett är jag väldigt stolt över det jag har fått vara med om och det jag har presterat. Sedan finns det alltid en del saker som man ångrar lite. 94 var som sagt en tung säsong och jag tackade nej till lite landslagsuppdrag som kanske gjorde att jag kanske inte var med när Sverige vann OS-guld i Lillehammer.
– Vi hade ett par otroligt häftiga år med Luleå. 1993, 1995, 1996 och 1997. Säsongen 94/95 hade vi ett lag som vi borde ha vunnit med och där vi haft alla möjligheter att göra det om vi bara hade slagit Brynäs i semifinalen. Guldet var jätte, jättehäftigt. Ett stort och härligt minne. Sedan final 97. Hade vi vunnit första matchen hemma känns det som att vi hade tagit hem den finalen. Vi hade en stor period i föreningen under 90-talet och det var härligt att få vara med om det.
Han ler ofta när han tänker tillbaka på de goda stunderna från den 17 säsonger långa spelarkarriären i LHF. När tröjan hissas upp i taket är det framför allt en stor stolthet som kommer fyllas i kroppen.
– Det är en stor ära att få bli den tredje som pensionerar sitt nummer. För mig känns det lite extra också då Luleå verkligen är min klubb. Jag har gått genom alla leden. Jag är född här, har gått genom alla ungdoms- och juniorlag. Jag är väldigt stolt.
– Det kommer nog vara mycket känslor. En del gamla spelare lär vara på plats och det blir lite minnen och återblickar. Jag har ganska nära till känslorna och det är ju planerat att jag ska säga någonting, vi får se om jag klarar av det.