Anders Nilsson har mellanlandat på hemmaplan i några dagar.För en dryg vecka sedan tog KHL-säsongen slut när hans Kazan förlorade finalen mot St Petersburg med 1–4 i matcher. Den här veckan börjar ett nytt äventyr som innebär VM-spel med Tre Kronor.
– Det har varit intensiva dagar, men skönt. Jag har fått träffa familj och kompisar. Det har blivit mycket middagar så har inte behövt laga middag på hela tiden, säger han och skrattar.
Den 25-årige Luleåbon är avslappnad och självsäker. Det är kanske inte så märkligt då han var KHL-slutspelets bästa målvakt och höll nollan hela sex gånger.
– Jag kom in i det här berömda flytet, där man inte behöver tänka. Sedan har vi spelat väldigt stabilt som lag också. Hela tiden egentligen, utom i finalen där jag tycker att jag inte kom upp i samma standard och laget var inte heller på topp. Det låste sig lite offensivt, samtidigt som St Petersburg var riktigt bra och var värda att vinna, säger han.
Varför är du besviken på din insats i finalen?
– I finalen hade jag två matcher där jag tycker att jag spelade bra, andra och tredje, men i de övriga kom jag inte upp i samma klass som jag höll under resten av slutspelet. Det kändes surt. Samtidigt om man tittar på deras lag så har de ju tre kedjor som hade blivit förstalina i vilket KHL-lag som helst. De var värda att vinna och med handen på hjärtat så var vi inte riktigt nära, tyvärr.
Anders Nilssons statistik under slutspelet är verkligen någonting utöver det vanliga och bortsett från finalrundan är den nästan övermänskligt bra. Sex hållna nollor, 93,5 i räddningsprocent och 1,54 insläppta mål per match. Det är alltså inklusive finalserien där han släppte in 15 av totalt 31 mål. Siffrorna blir än mer imponerande när han berättar om den okända sjukdomen under kvartsfinalen när spelschemat var som tätast.
– Vi spelade två back to back-matcher, sedan hade vi en resdag och sedan back to back-matcher igen. På resdagen så började jag må riktigt dåligt och spydde på planet. Jag var ju risig dan efter också, men blev tvungen att spela back to back igen. Energinivån var inte på topp direkt, men på något sätt gick det ändå och det gick ganska bra också.
Facit blev en hållen nolla, ett insläppt mål och två vinster.
Hur orkade du?
– (Skratt) Ja, jag vet inte hur det gick. Jag försökte att bara fokusera på det som var nödvändigt för att spara så mycket energi som möjligt.
– Jag tappade ett nog ett par kilon och var gode slut. Under ett slutspel, när det är så tajt med matcher, är det ju också svårt att ta igen det man tappar. Det är ingenting jag vill göra om igen. Nu har jag ju fått vara hemma några dagar och kunnat äta upp mig några kilon, säger han och skrattar.
En stor förklaring till hans slutspelssuccé är målvaktstränaren Ari Moisanen som också är målvaktstränare för finska landslaget.
– Samarbetet mellan honom och mig har fungerat jättebra. Vi tänker målvaktsspel på samma sätt och han har varit riktigt tuff och hård. Han har inte varit där för att glida på någon räkmacka och tjäna pengar, han är där för att han vill målvakternas bästa och jag har honom att tacka för mycket.
Kan du ge något exempel på vad ni har jobbat på?
– Mycket detaljer. Att vara tät i förflyttningar och rörelser. Vi har jobbat mycket med förflyttningar också. Att bli lite snabbare i fötterna. För gör man en bra förflyttning så har man en mycket bättre möjlighet att rädda skottet för då är man redan på plats. Sedan att inte överarbeta situationerna.
– Under en period i vintras körde vi två ispass om dagen, två-tre gånger i veckan. Det är väl kanske ingenting som man har gjort tidigare under karriären, inte mitt under säsong i alla fall. Just då kanske det inte var jätteroligt och det tog mycket energi, men nu i slutet av säsongen kände jag att det gav väldigt mycket och det var mycket därför jag kunde gå in i slutspelet och spela så bra som jag gjorde.
Du har valt att inte prata med media under hela slutspelet. Varför?
– Det började egentligen med de här Luleå Hockey-ryktet och då rådde min agent mig att jag skulle låta honom ta alla de frågorna för att undvika spekulationer och att det skulle ta energi från mig. Sedan drog slutspelet igång och jag ville lägga fullt fokus på det och då blev det som det blev.
Hur tänker du kring framtiden?
– Som jag känner nu så vill jag antingen vara kvar i Ryssland eller spela i Nordamerika. Sedan vet jag inte vart det blir.
– Helst vill jag tillbaka till NHL. Det är mitt mål och det är också anledningen till varför jag gick till KHL. Jag ville spela på så hög nivå som möjligt för att utvecklas och ta mig tillbaka till NHL. Sedan om det tar ett år eller två år, eller hur länge det tar, det får vi se.
– Samtidigt vill jag ha rätt förutsättningar också. Jag kommer inte att gå till NHL med ett kontrakt där det finns en risk att jag hamnar i AHL. Jag känner att jag har gjort mitt där och har ingen lust att hamna där igen. Men i och med att jag trivdes så pass bra som jag gjorde i Kazan så kan jag absolut tänka mig att spela där ett eller två år till också – utan problem.
Men säsongen är inte slut ännu. Under tisdagen samlades Tre Kronor på Arlanda för att resa vidare till Prag.
– Det ska bli skitkul. Det ser ju också ut att bli ett riktigt, riktigt bra VM. Kolla på Kanada som nästan kommer med OS-laget. Tjeckien får ju ett grymt lag också och kul att så många från NHL ville komma och spela med oss. Det kommer bli en tuff utmaning, men riktigt roligt.
Förra året var Anders Nilsson förstemålvakt för Tre Kronor och höll nollan i bronsmatchen mot Tjeckien. Men i årets trupp finns också Dallas Stars målvakt Jhonas Enroth som vann guld med Tre Kronor i Stockholm 2013.
– Jag pratade med Stefan Lahdé (målvaktstränare) och han sa till mig att det är 50-50 mellan mig och Jhonas. Det är upp till oss att visa vem som är bäst och vem som ska bli förstemålis. Jag hoppas att det är så och att jag får en rättvis chans. Jag är inte på VM för att sitta på bänken. Jag vill spela på den nivån som jag vet att jag kan och gör jag det så tror jag att jag har chans att knipa förstaspaden igen.
Vilka minnen har du från fjolåret?
– Bara bra minnen. Det blir ju en liten trygghet på ett sätt. Just för självförtroendet och den mentala biten. Jag vet hur allting fungerar och behöver inte lägga något fokus kring det. Jag behöver inte heller fundera kring om jag hänger med på den här nivån, det har jag visat och behöver bara fokusera på att spela mitt spel och komma upp på den nivån som jag kan.