När Kuriren besökte Niklas Olausson i Biel harvade laget i botten av tabellen och centern hade precis återvänt efter en tumskada. Nu har 28-åringen förlängt kontraktet med ytterligare en säsong och laget blev säsongens stora överraskning.
– Vi gjorde väl hyfsat mycket mål under hela säsongen. Men kring jul så steppade målvakten upp rejält och var riktigt bra sista 20 matcherna. Samtidigt tajtade vi till försvarsspelet och bjöd inte på lika mycket. Vi spelade lite mer svenskt spel kan man säga, säger Olausson.
Det bar hela vägen till slutspel och där pressade Biel finalisten Zürich till sju matcher.
– Det var sjukt kul. Vi började med att vinna 5–0 borta och sedan torskade vi hemma och vann vi på straffar i match tre. I match fyra ledde vi med 2–0 inför sista perioden. De gjorde 2–1 med åtta minuter kvar och när det var en halv minut kvar så spelade vi fyra mot tre, men lyckades släppa in ett mål och torskade sedan i förlängningen. Egentligen var det där chansen var. Det kunde ha slutat hur som helst.
När laget återvände till Biel efter förlustmatchen i den sjunde kvartsfinalen, väntade ett 1000-tals supportrar i ishallen för att hylla spelarna.
– Det stod någonstans att det var största bragden sedan guldet 83. Sedan stod det även att tränaren kallade sig själv för Herb Brooks. Han är one of a kind alltså (skratt). Hade vi gått till semifinal så vet jag inte vad som hade hänt. När vi säkrade slutspelsplatsen så var det som om vi tagit guld. De var helt galna. Vi har ju bilar med klubbens märke på. De stannade en på gatan bara för att få gratulera. Det var häftigt, säger Niklas Olausson.
Det låter ju som en härlig upplevelse.
– Ja, det har varit roligt att testa på något nytt. Men sedan så måste jag medge att jag saknar Sverige också. Framför allt slutspelet.
På vilket sätt?
– Det blir ju lite mer på ett sätt. Alla kompisar följer matcherna och alla vet hur det går. Där nere så läser jag ju inga tidningar, det är ingen idé man förstår ändå inte vad det står. Det byggs som upp mer i Sverige. Det är den matchen i matchen och man ser på ett annat sätt hur mycket det betyder för de man känner utanför hockeyn. I Biel lever man ju lite mer avskilt.
– Den känslan som var när vi gick till final med Luleå, den kan bli svår att få uppleva igen. Hela staden stod bakom laget och det var bara vinna som gällde. Det är ju SM-guldet man vill ha. Men jag är ju inte så gammal än så jag kanske får någon chans till, säger Niklas Olausson
Är det i Luleå du vill spela då?
– Ja, det är hemma för mig. Vi har lägenhet här uppe och kommer bo här i sommar. Som det är just nu är det första alternativet, helt klart. Sedan vet man inte när man återvänder och hur det ser ut då. Vad Luleå har för lag och vilka spelare som de behöver få in. Det är väldigt svårt att säga att det kommer bli så. Men skulle jag vända hem nu och Luleå hade velat ha mig så hade jag spelat där, jag kan inte tänka mig något annat.
Du har ett år kvar på kontraktet, hur tänker du där?
– Det har ju känts bra hela året. Vi trivs bra och klubben satsar ju. Vi får en ny hall och klubben har höjt lönebudgeten lite. Både jag och ”Arla” (Pär Arlbrandt) fick ett riktigt bra kontrakt och det känns verkligen som att de tror på oss. Det känns kul och jag ska ta vara på den här sommaren och träna bra. Sedan får vi se vad som händer nästa år.