I kväll skulle ändå Joel Lassinantti ställas inför någonting annat. Den största matchen i hans karriär. Ett fullsatt Coop Norrbotten Arena och en final där en seger skulle innebära att laget är bäst i Europa. Då vet jag, efter 12 år med en plockhandske på vänsterhanden, att det bara är en sak man vill ha som målvakt – en bra start.
Joel Lassinantti fick raka motsatsen. Frölunda gjorde 1–0 redan efter 17 sekunder efter ett ingripande från Luleåmålvakten som jag inte sett röken av den här säsongen.
Tolv minuter senare hände det igen.
Lassinantti släppte en retur rakt på bladet på en Frölundaspelare som hur enkelt som helst kunde hitta nätet.
Under den första perioden av CHL-finalen såg jag en sida av Joel Lassinantti som inte funnits tidigare. Jag såg kanske vad han i detta läge borde vara. En nervös och osäker 21-åring som hade lite för stor press på sig.
Efter den första perioden tänkte jag för mig själv att jag nog hade övervägt att byta in Daniel Larsson. I alla fall om 0–3 skulle komma omgående.
Vad gör Joel Lassinantti åt detta?
Jo, han tar sin klubbhandske och slår den allt vad han orkar i näsan på mig. När jag ligger utslagen på golvet ställer han sig över mig och förklarar att man aldrig ska tvivla på Joel Lassinantti. Aldrig.
Det Luleåmålvakten gjorde i kväll visar på en mental styrka som nästan ingen besitter. Han är 21 år gammal, han har aldrig varit i situationen tidigare och han reser sig upp och läser av varenda Frölundaskott som kommer under resten av matchen. Joel Lassinantti frälser Luleå och han är värd att hyllas efter den här segern, för utan honom hade det stått betydligt mer än 0–2 efter två perioder.