Den här tiden på året är normalt sett inte den roligaste för en ishockeyspelare.
Isen har bytts ut mot träningslokaler och löpspår. Musklerna värker och augusti känns oerhört avlägset.
Så brukar det också vara för John Lassinantti, men den här våren har sett annorlunda ut och säsongen pågår fortfarande för fullt.Faktum är att den nyligen har startat.
I vintras kände 24-åringen att motivationen för att spela ishockey började avta.Efter en tids övervägande valde han att ta en paus och slutade att spela och träna med Brooklyn Tigers City.
– Jag har mött samma lag i division 2 under fem års tid och att åka till Boden en onsdagkväll för att spela match halv åtta på kvällen är lite slitsamt när man har ett jobb också. Jag blev lite less helt enkelt, säger John Lassinantti.
Samtidigt dök tanken upp att genomföra äventyret som han funderat på tidigare.
– Jag tog kontakt med förbundet för ett och ett halvt år sedan. Sedan föll det lite i glömska. Men när tog en paus från hockeyn tänkte jag att det är väl lika att passa på nu.
Drömmen var att resa utomlands och spela hockey någonstans där nivån motsvarade svensk division 2-standard. Han hade hört om spelare som åkt till Island och Nya Zeeland och tog kontakt med förbundet i länderna. Vid en sökning på internet upptäckte han att det fanns en liga i Sydafrika och valde skickade iväg en intresseförfrågan dit också.
– Jag var sugen på att åka och spela utomlands någonstans. Egentligen var det bara Sydafrika som var positiva och ville att jag skulle komma, de var faktiskt riktigt positiva så det kändes roligt.
Den 3 mars var väskorna packade. Boendet fixat och biljetterna i handen.
Några dagar senare gjorde forwarden första ispasset med Cape Town Storm.
Allting har betalats ur egen ficka, däremot har laget valt att bjuda honom på deltagaravgiften och de två månaderna har varit en minnesvärd upplevelse.
– Hockeyn håller väldigt blandad klass. De bästa som är med i Sydafrikas landslag håller ganska bra klass. De skulle nog kunna göra hyfsat bra ifrån sig i division 2 i Sverige. Men sedan finns det de som började spela för ett år sedan som knappt kan stå på skridskorna. På träningarna är det också väldigt blandat, mycket yngre spelare, ner till 12–13-åringar så träningsnivån är inte så jättehög.
Matcherna är också annorlunda.Det finns nämligen bara två lag i Kapstaden, Cape Town Storm och Cape Town Penguins, och därför möter de två lagen varandra varje vecka.
– Det spelas också provinsmatcher, där Kapstaden bildar ett lag och möter lag från Pretoria och Johannesburg. Då ska det tydligen bli betydligt högre tempo, men tyvärr hinner jag inte vara med på det, säger John Lassinantti som flyger hem den 29 maj.
Under sin vistelse har han inte bara spelat ishockey. Han har också fått uppleva ett världsmästerskap. Andra divisionen i B-VM har nämligen avgjorts i just Kapstaden med mindre omskrivna hockeynationer som Kina, Mexiko, Nya Zeeland, Bulgarien, Israel och självklart Sydafrika.
– Riktigt häftigt. Jag tror jag hade uppskattat A-VM mindre faktiskt.
Vad är det som gör att du känner så?
– Jag vet inte. Det kanske är för att jag känner att jag själv hade kunnat ta en plats där om jag hade fått, säger han och skrattar.
– Jag var lite imponerad över nivån också. Kina såg vassa ut.
Trots att många i staden inte ens vet vad ishockey är så var det nästan fullsatt när Sydafrika spelade sina matcher. Den arenan tog in kring 2 000 åskådare. När Storm och Penguins spelar derbymatcher är snittet blygsammare.
– (Skratt) Vi har inte riktigt lika mycket folk. Vi spelar klockan 20.30 på en måndagskväll och jag tippar på att vi har 50 personer på läktaren, max.
När Kuriren pratar med vagabonden är hans bror Joel på besök. Luleå Hockey-målvakten har fått en veckas semester innan försäsongen tar vid och John Lassinantti har ett tufft arbete med att visa honom alla måsteupplevelser som Sydafrika har att erbjuda.Lyckligtvis har han fått bra med träning då övriga familjemedlemmar och kompisar har löst av varandra.
– (Skratt) Jag kan nog börja jobba som turistguide snart. Den här veckan gjorde jag min tredje resa till Godahoppsudden. Men det är roligt att få besök här. Jag gör ju inget annat här än spelar hockey. Det har blivit en lång semester kan man säga.
Om familjemedlemmarna har fått det komprimerade turistpaketet har John Lassinantti provat på desto mer. Utöver möten med babianer, pingviner och strutsar, har han också stått öga mot öga med ett av världens farligaste rovdjur – vithajen.
– Det var häftigt. Jag och en polare från Luleå testade på det. Jag blev dock sjösjuk efter fem minuter så den tre timmar långa turen ute till havs blev en plåga, säger han.
Om två veckor är äventyret över för den här gången.
Kanske lika bra då vintern är på väg få övertaget.
Vädret i Kapstaden var strålande den första månaden, med nästan 30 grader och inte en enda regndag. De senaste veckorna har det däremot blivit lite sämre och då vintern till stora delar består av regn kommer hemresan lägligt.
– Det har varit riktigt bra här, men tiden har bara sprungit iväg. Samtidigt som det känns som att det var väldigt längesen jag var i Sverige och jag längtar hem till den svenska sommaren.
Har du fått många frågor från lagkamraterna om hur det är i Sverige?
– Den vanligaste är om jag är proffs, men jag är ju ganska långt därifrån (skratt). Sedan är de väldigt imponerade över att vi har flera affärer där man kan gå in och köpa en hockeyklubba eller utrustning. I Kapstaden finns inte det, de måste beställa allting. Största problemet här nere är nästan att få tag i utrustning.
– Många undrar också varför jag valde att komma hit. Men samtidigt tycker de det är kul och har varit väldigt välkomnade.
Vistelsen har också fått hockeysuget att återvända.
– Jag är sällan nöjd med min egen insats, men det har gått hyfsat bra här. Jag har gjort mer poäng än vad jag har spelat matcher och det är ju alltid roligt att få göra mål (sju mål och åtta assist på sex matcher). Som det känns nu vill jag fortsätta att spela ishockey.