Torsdag nästa vecka hålls Luleå Hockeys årsmöte. I går presenterade valberedningen sina förslag och det var idel känt folk. Som ny ordförande föreslogs Ann-Christin Viklund, flygplatschefen som suttit länge i styrelsen, och som nya styrelsemedlemmar förre Coopbossen Jesper Josbrant samt universitetsdirren Maria Lundgren. Jag tycker att det finns gott om frågetecken kring samtliga namn, men – och det här är det viktiga – alla tre har också sina förtjänster.
Viklund har rutin och har visat ryggrad. Jesper Josbrant har varit chef för vad som borde vara (?) länets största medlemsstyrda organisation och tillför dessutom kompetens inom fastighetsutveckling. Maria Lundgren tillför kompetens inom den akademiska världen, vilket skulle kunna vara ett fint utvecklingsområde. Dessutom har hon från tidigare yrkesliv goda ingångar i Boden, ett ganska happening place framöver. Kort sagt: Nog finns det anledningar till att de förs fram.
Så varför gör Luleå Hockeys ledning det så förbannat svårt för sig?
Föreningen har just lyckats ducka en total folkstorm genom att sparka sin sportchef, en fullständigt unik åtgärd. Stora delar av medlemmarna har innerligt tröttnat på staffagefigurer och efterfrågar folklig förankring, genuin passion och öppenhet.
Då presenteras Josbrant på bild iförd smoking med glittrig fluga, som vore han en av tre programledare för nästa års melodifestival. Samtidigt sägs Lundgren i pressmeddelandet följa föreningen i sociala medier. Oerhört skissartat nämns Josbrants kompetens inom fastighetsutveckling kunna utnyttjas alls? Hur Lundgrens kontakter på universitetet ska kunna utveckla föreningen berörs inte alls.
Tro fan att folk blir förbannade – framför allt när den röststarka falangen med ståplatssupportrar nominerat helt andra namn, hotelldirektören David Viklund och förre klubbdirren Thor Stöckel.
Det stora problemet tror jag är att styrelsemedlemmarna i Luleå Hockey, åtminstone från utsidan, framstår som en allt för homogen grupp. Det är olika ledare ur det norrbottniska näringslivet, utan vidare erfarenhet av kärnverksamheten – varken gällande elitidrott eller evenemangs- och besöksnäring. Det skapar en bild av en styrelse som mest hummar med, som låter personalen på kansliet göra vad de vill utan utvecklande frågor och strategisk spets. Det har direkt kostat föreningen åtminstone tre miljoner kronor, vilket var vad man fick punga ut för att avsluta ”Skuggans” anställning två år tidigare än tänkt, indirekt sannolikt betydligt större summor i förtroende och anseende. På fjolårets årsmöte valdes förvisso supporterrepresentanten Stefan Baudin in, och även om jag har stort förtroende för hans engagemang och patos så framstod det uteslutande som en åtgärd för att blidka massorna.
Till sist hamnar vi här: Har man en valberedning där det uteslutande sitter folk från det norrbottniska näringslivet kommer dess förslag med stor sannolikhet att bestå av just namn från samma norrbottniska näringsliv, eftersom det är där valberedningens kontakter och ingångar finns. Jag tror inte att det är ett vinnande koncept, jag tror att det finns kompetens som skulle vara föreningen till nytta på andra ställen än i den bubblan, men om det är vad medlemmarna vill är man på helt rätt spår. Om inte?
Då är det i grund och botten jättelätt för samma medlemmar att göra något åt saken om en vecka.