Sju minuter kvar av matchen. Luleå i ledning 3–1, Frölunda med powerplay. Sittplats och ståplats växelvrålar fram sitt numerära underläge nere på isen.
KÄMPA.
LULEÅ.
KÄMPA.
De har Europas dyraste ljudanläggning i den här ishallen. De behöver den egentligen inte. Den kan inte mäta sig med den här volymen.
Folk är ju inte bortskämda med det här, inte här uppe. Här vinner hockeylaget serien och åker ut mot åttan. Här blir det respass i kvartsfinal tre år i rad. Skulle det mot förmodan bli finalspel så kan man ge sig fan på att det blir förlust mot värsta konkurrenten.
Det är så det fungerar.
Min forne sportchef, Peter Lindvall, hävdar alltid att det är norrbottniskt att vika ner sig när det gäller som mest. Historiskt sett har han inte fel – lagen här uppe har haft svårare att vinna, att överträffa förväntningarna. I vissa fall är det logiskt, i så måtto att de kanske inte alltid haft de bästa förutsättningarna och resurserna. Men i vissa fall har det varit allt annat.
Luleå Hockeys herrar har tagit ett enda SM-guld. Det borde varit tre, kanske fyra – bara på 90-talet.
Inte ens då, säsongen 1995-1996, kan det påstås ha gått smärtfritt, vad jag minns höll Malmö på att slå ut Luleå redan i kvartsfinal. Kanske är det därför de inte riktigt kan tro sina ögon. Kanske är det därför supportrarna nervöst började harkla sig om AIK i ledning 3–1 mot Örebro, kanske är det därför Roger Rönnberg knappt kunde undvika att nämna att hans lag minsann vänt 1–3 i matcher mot Luleå förr innan avgörandet.
Roger vet ju, han har stått på H iförd klubbmärket. Supportrarna vet. Det ska inte gå så här enkelt.
Men ändå.
Här är vi nu.
Luleå Hockey ska spela SM-final. Helt enligt förväntningarna, utan att ta ut sig – med en axelryckning. Klart fan supportrarna har svårt att tro att det är sant.
Vi har pratat om Linus Omark och jag tar för givet att Jonas Rönnqvist redan i morgon kliver in tungt, köper namnrättigheterna till ishallen och döper om den till Linus Lekland. Vi har pratat om Sami Lepistö, vi har pratat om Erik Gustafsson, Pontus Andreasson, Juhani Tyrväinen och Joel Lassinantti. Fullt naturligt, de är stjärnor, de har levererat och det är man inte heller bortskämd med i Luleå. Men det som fascinerar är de andra spelarna, de som av olika anledningar hamnat utanför strålkastarljuset, spelare som Fröberg, Pyrochta, Själin, Rask och Brännström. Det är slående hur många av dem som spelat sin bästa hockey för säsongen i matchserien mot Frölunda – och hur mycket det gjort för Luleås kollektiva självförtroende.
Letar ni anledningar till de motsvarade förväntningarna behöver ni inte titta längre än så.
Det här är Luleå. Här bor Sveriges bästa fans – trots att herrlaget har en enda seger och det var 26 år sedan. Den glöd, den eld, den passionerade och hoppfulla förväntan som de visar varje byte, varje match, varje säsong går bara att jämföra med en obesvarad kärlek. Nu har det här laget tagit chansen att förlösa deras wertherska längtan. Nu tror supportrarna på riktigt.
Örebro var för dåligt.
Frölunda för blekt.
I det här slutspelet har Luleå Hockey utklassat allt motstånd som svensk hockey har kastat mot klubben. Oavsett vad som kommer härnäst, må det bli Rögle eller Färjestad, så har jag bara ett budskap.
Här finns utrymme att för alltid skriva in sig i historien för ett lag, en stad ett helt hockeylän, att rista sitt namn med eldskrift i den korrugerade plåten på ishallens fasad. Och vad ni än gör – svik inte supportrarna.
De har längtat längre än många av er har levt.